Anfallet moT kaminaville

På eftermiddagen den 30 december fick chefen för svenska bataljonen, överstelöjtnant Fredman, order att tidigt den 31 december ta Kaminaville. (… ) Det framgick senare att gendarmerna hade väntat ett anfall mot staden redan den 30:e. Då ingenting hände den dagen började de dricka öl och skjuta signalljus, måhända för att stärka stridsmoralen. Effekten blev dock den rakt motsatta. Spridda gendarmhopar gick ut på plundringståg i staden. Banken tömdes på kontanter.  –O. Hederén, Afrikanskt mellanspel.

Drygt 6 000 svenskar deltog i FN-insatsen i Kongo under den s k Kongokrisen. Insatsen varade mellan 1960 och 1964 och FN-trupperna var flera gånger utsatta för mycket hårt tryck. Den 30 december 1962 fick svenska och ghanesiska FN-trupper, som en del av Operation Grandslam, order om att påföljande dag inta Kaminaville och avväpna det katangesiska gendarmeriet som kontrollerade staden. Nedan följer en beskrivning av händelserna nyårsaftonen 1962, baserat på de veteranarkiv som finns i Fredsarkivet. Vi har så långt det varit möjligt använt veteranernas egna ord i beskrivningen.

Omedelbart efter det att den svenske bataljonschefen övlt Fredman får order om att påföljande morgon inleda anfallet mot Kaminaville inleder Kurt Hultgren, Åke Sandberg, Freddy Heinefors, Björn Mattsson, Tommy Nilsson och de övriga svenskarna förberedelserna. Korpral Björn Matsson skriver: Om någon kände sig rädd, märkte vi andra det inte. Efteråt påstod de flesta att de varit mest nyfikna den kvällen, liksom tänkande, att nu skall man få vara med om något spännande. Utrustningen plockades noggrant iordning, vapnen sågs över en sista gång. Ingen kom i säng före kl 24.00 och få sov lugnt den natten. Reveljen gick kl 03.30. Förstärkt frukost i matsalen. Och så iväg före gryningen.

Kl 05.20. Order om avmarsch. Man kan ana gryning och ljuset gör våra ansikten blekare än vad de i verkligheten var. -F. Heinefors.

Kl. 06 00 nyårsafton 1962 startade framryckningen med bataljonens huvuddel utmed stora landsvägen från basen mot Kaminaville och med huvuddelen av 3. kompaniet från Kiavie på småvägar mot staden. Vid broarna i Kiavie lämnades en mindre bevakningsstyrka. Under natten till den 31 december hade man observerat ett stort antal röda signalljus från Kaminaville. 

Vid framryckningen mot Kaminaville gick 2. kompaniet under major Fagerström som främsta förband. Omkring 3 km nordost om staden möttes kompaniet av häftig eld från bl.a. kulsprutor och granatkastare, som tvingade kompanichefen att gå tillbaka omkring 600 meter. Bataljonschefen samlade då pansarbilar och KP-bilar till en pansargrupp, som med understöd av de tunga granatkastarna bröt genom gendarmlinjerna. –O. Hederén

Freddy Heinefors beskriver samma händelse: Kl 06.20. Två kilometer från Kaminaville. Ett öronbedövande brak, vi har fått stridskänning. Nedslagen från grk-elden är mycket nära. Vi gör halt, avsittning och gruppering. Vi var fast i granatelden i ca en timme. Vi tog skydd och besvarade elden. Kl 07.05 anländer bataljonschefen de bakre linjerna. Bataljonschefen övertar nu den samlade anfallsstyrkan och beordrar fram en stridspatrull ur 2. komp. Vårt grk besvarar eldgivningen. Ökad fientlig eld mot stridspatrullen. Under tiden går vårt eget grk i ställning. - F. Heinefors

Som en kuriös detalj kan nämnas att endast två av de svenska granaterna, två s k sättningsskott, träffade oavsiktliga mål. Den ena granaten briserade strax intill en villa i stadens utkant, den andra demolerade delvis ett av Kaminavilles glädjehus. Till all lycka skadades ingen i någotdera fallet. -O. Hederén

Klockan 07.55 sätter slutanfallet igång och en knapp timme senare börjar inryckningen mot själva staden. Truppen sitter upp på KP-bilarna och svenskarna ser tecken på panikartad flykt av gendarmeriet. Sårade gendarmer lämnades kvar, vilka togs om hand av svenska sjukvårdare.

Flyende gendarmer springer därefter planlöst omkring på olika tvärgator och ett par minuter efter nio når de svenska FN-trupperna Kaminavilles centrum. Stridspatruller utgår längs gator från torget och rensar kvarter efter kvarter. Fångar ur gendarmeriet tas.

Eldgivningen från gendarmerna var under striden synnerligen kraftig, men de var dåliga skyttar, elden låg för högt. Dessutom hade svenska bataljonen tur; en 8 cm granatkastarprojektil slog ned 8 meter från en grupp men hamnade i en liten svacka i marken, varigenom alla i gruppen undgick att träffas av granatsplitter. En kapten fick kikaren bortskjuten ur händerna utan att själv skadas. Gendarmerna kvarlämnade en stupad, och ett antal gendarmer togs till fånga. Svenska bataljonen hade inga förluster. (…) Under operationen låg det svenska jaktflyget över området berett till insats om så skulle bli nödvändigt. Ibland gick flygplanen ned på lägsta höjd för att skrämma gendarmerna. Planen möttes av intensiv eld från handeldvapen och vid återkomsten till basen hittade de flesta piloterna träffar i sina plan.  –O. Hederén

Korpral Matsson beskriver samma händelse: Våra längst fram belägna kulsprutor började smattra. Sakta kröp vi framåt, hela tiden med bilarna i jämnhöjd. Nu var skottväxlignen intensiv. En kula slog kikaren ur handen på vår kapten, och samma projektil sargade min radioantenn. Fortfarande ingen sårad. Jo, en gendarm låg där på vägen. ”inget att göra åt honom”, sade vår sjukvårdare.

Freddy Heinefors skriver: kl 09.45. Gendarmeriet har under tiden samlats för reorganisation i den stora gendarmericamp som ligger i sydöstra utkanten av staden. Ytterligare en gendarmericamp finns längre söderut. Kl 09.55. Spaning beordras mot den närmast belägna gendarmericampen. Eget grk grupperas sydväst om torget. Anfallsplaner mot de bägge camperna läggs upp. Fortfarande eldgivning lite här och där. Kl 13.00. Ordergivning för tagande av den andra gendarmericampen. 2. komp är främsta anfallsstyrka. Basen intogs utan skottväxling. Gendarmerna hade flytt.

O. Hederén: Oredan i militärlägren var fruktansvärd och man såg överallt tydliga tecken på den brådska gendarmerna haft när de flydde. I en av mässarna t ex stod bordet dukat för morgonmåltid och maten stod på spisen, som hade strömmen påslagen. Som "krigsbyte" kunde man räkna in närmare 40 fordon, varav två pansarbilar, några tiotal ton ammunition, en 40 mm Bofors luftvärnskanon på billavettage, en rekylfri kanon, 12,5 mm kulsprutor, ett stort antal handeldvapen av skilda typer, livsmedel och beklädnadsutrustning samt reservdelar av skilda slag.

 I och med att gendarmerna fick klart för sig att svenskarna brutit igenom försvaret upphörde allt ordnat motstånd. Kaminaville besattes snabbt. På eftermiddagen hade de båda militärcamperna i staden rensats.

Sektorchefen och den civile basadministratorn sammanträdde med stadens myndigheter redan några timmar efter stadens intagande. Man ville snarast försöka få igång det normala livet i Kaminaville. Som kommendant där fungerade först den svenske bataljonschefen och senare i tur och ordning kompanicheferna på bataljonen. Livet återgick snart i normala spår. Bristen på förnödenheter var dock stor och skapade nya problem för basens civila administration. För att man skulle kunna hålla sig à jour med verksamheten ordnades varje vecka ett militärt-civilt sammanträde i Kaminaville med deltagare från såväl staden som basen.

Operation Kaminaville hade avlöpt lyckligt utan egna förluster och utan onödig skadegörelse. Det nya årets början firades av svenska bataljonen i Kaminavilles största militärläger, där man åt svensk sill och färsk ananas. Lägret döptes till Camp Fred.