BORDER MONITOR I KROATIEN

År 1995 lyckades kroatiska regeringsstyrkor ta kontroll över stora delar av det territorium som 1991-1995 hållits av serbiska rebellstyrkor, förutom en liten del i östra Kroatien, som hölls av Arkans Tigrar, en beryktad serbisk paramilitära grupp. I november 1995 kom till slut det fredsavtal (Erdutavtalet) som innebar ett slut på Arkans grepp om östra Kroatien. Efter en övergångsperiod av FN-administration integrerades området med övriga Kroatien. Insatsen etablerades i januari 1996, i enlighet med FNs resolution 1023 (UNSCR1023) och var en så kallad kapitel VII-insats, med exekutivt mandat att styra regionen i minst ett år.

Med militära och civila komponenter fick United Nations Transitional Authority in Eastern Slavonia, Baranja and Western Sirmium (UNTAES) i uppdrag att bland annat övervaka och underlätta demilitarisering; övervaka flyktingars återvändande; bidra till upprätthållandet av fred och säkerhet; upprätta en tillfällig poliskår; utföra uppgifter som hänför sig till civil administration och offentliga tjänster; organisera val; och genomföra andra aktiviteter i enlighet med avtalet.  

Insatsen bestod av knappt 3.000 uniformerad personal varav ca 2.300 trupp, 100 militära observatörer och 400 poliser från ett 30-tal länder.

Det något unika med insatsen var att FN för första och enda gången använde sig av civila gränsobservatörer (border monitors), med uppdrag att underlätta för fri rörlighet för personer över de åtta internationella gränsövergångarna för väg och järnväg mellan regionen och dåvarande Jugoslavien.

Jag var en av ett 50-60 tal observatörer, placerad i Ilok i söder, på gränsen till nuvarande Serbien. Majoriteten av personalen hade militär eller polisiär bakgrund, de allra flesta pensionerade. Endast ett fåtal var civila och förutom jag, ytterligare endast en kvinna. Jag och en före detta kollega till mig från min tid i svenska Tullverket, anlände hösten 1996 efter en rekrytering som tog 8 månader.

Förutom uppdraget att underlätta fri rörlighet fick vi en rad diverse uppdrag allt eftersom tiden gick, bla registrering av utflyttade serber, försök till att stoppa olaglig export av timmer samt kartläggning av den faktiska gränsen. Många av frågorna krävde kunskap om gränser, tull, migration och mänskliga rättigheter, så sammansättningen av personal var inte idealisk. Vi hade behövt fler civila, tullare, poliser och annan personal med kunskap om migration och gränsfrågor och mindre militär personal från specialförband.  Andan av att ”peace keeping is not a job for a soldier, but only a soldier can do it” något Dag Hammarskjöld en gång sa, var tydlig. En något för vid tolkning enligt min mening.

Vi var klädda i så kallade civila uniformer, sandfärgade byxor och skjorta, blå FN-keps och de klassiska FN-märkena på ärmarna. Jag kommer ihåg att jag var omåttligt stolt över mitt första riktiga FN-uppdrag och kände mig någorlunda bekväm med frågeställningarna avseende gränserna och vår uppgift, men förstod inte mycket av de andra delarna av FN:s uppdrag. Någon förberedande utbildning var det inte tal om.

Vi arbetade i stort sett varje dag och hade bevakning vid gränserna 24/7, ofta i 12 timmars skift. Vid gränsen arbetade vi tillsammans med serbisk och kroatisk polis och tull och med närvaro av FN trupp från Jordanien. Några av gränsövergångarna låg nära Ilok och man kunde köra hem och äta lunch. På andra platser fick vi ta mat med. Containrar och i vissa fall stora amerikanska husbilar (!) tjänade som kombinerade kontor och viloplatser för nattskiftet, som ofta delades mellan de två observatörerna.

Våra militära kollegor från Jordanien frös i den kalla krigsvintern, utan vinterutrustning och endast iklädda ökenuniform. De hade det extra besvärligt då snö och kyla slog till och de var tvungna att stå ute i timmar.

Tiden vid gränsen var full av registrering av flyktingar, kontroll av lastbilar och mycket kaffe- och tedrickande!  

Inom vårt ansvarsområde fanns också FNs civila administration, militära observatörer och civil polis närvarande. Vi samarbetade mycket, det som idag hade kallats civil-militär samverkan, allomfattande ansats och allt det där. Vi hade då inget riktigt begrepp för det och inga regler. Vi gjorde det för att det behövdes och det kändes ganska naturligt. Under perioden hade vi en del incidenter i Ilok, men i det stora hela var säkerheten god. Det rådde brist på el under vintern och vatten på sommaren, men det gick ingen större nöd på oss.

Med hjälp av ukrainsk FN-helikopter och i samarbete med FN:s civila polis kartlade vi gränserna genom otaliga helikopterfärder. Att se regionen från ovan var en mycket chockerande upplevelse, då förstörelse fick en helt annan magnitud. Vukovar var den mest förstörda staden i hela forna Jugoslavien och det syntes verkligen (se bildspel nedan).

En natt i november 1997 skulle de Kroatiska myndigheterna ta över ansvaret för gränskontrollen från FN i enlighet med Erdutavtalet. Kroatisk tull och polis skulle ersätta den tillfälliga personalen, som till stor del var av serbiskt ursprung. Förberedelserna hade inneburit en möjlighet för de serber som ville stanna kvar att införlivas i den kroatiska nya polis- eller tullmyndigheten (efter urval) och samträning i Ungern. Tiden föregicks av ett antal avhopp från serbisk personal och spänningen var stor när tiden var inne. Första natten avlöpte lugnt även om de nya mixade teamen inte pratade så mycket med varandra när serben gick in gick kroaten ut. Men trafiken är långsam och nätterna är kalla i november och så småningom samsades man om de små utrymmen som fanns och tillslut spelade man kort och drack kaffe som på vilken liten gränsstation som helst i världen.

Förutom vårt grunduppdrag, deltog vi som FN:s observatörer i det regionala valet 1997, hjälpte civila administrationen med transporter av civila, hade egna lokala aktiviteter såsom att förse de allra fattigaste familjerna i området med matkassar med basvaror varje vecka och en del annat.

Överlag så ansågs vi ”border monitors” vara ett lyckat koncept och det är för mig obegripligt att det aldrig använts igen. Konceptet var ett resultat av en idé från Gerard Fischer, som arbetat i FN i över 30 år. Gerard träffade jag endast ett fåtal gånger under min tid i UNTAES, men vi har sedan dess arbetat tillsammans i Kosovo och hemma i Sverige. Gerard lämnade oss sommaren 2015, efter en lång tids sjukdom.

UNTAES avslutades i januari 1998, då östra Slavonien, Baranja och västra Sirmium fredligt återintegrerats i Kroatien i enlighet med huvudmålet i mandatet. FN-flaggan halades och Kroatiens flagga hissades vid gränsen - en historisk dag.

Detta var mitt tredje uppdrag på Balkan och det skulle bli fler, så här minns jag det.

-Lena Larsson