Drygt 6 000 svenskar deltog i FN-insatsen i Kongo under den s k Kongokrisen. Insatsen varade mellan 1960 och 1964 och FN-trupperna var flera gånger utsatta för mycket hårt tryck. De svenska trupperna i Elisabethville hade som en av sina främsta uppgifter att sköta och bevaka det stora flyktinglägret som låg vid staden. Lägret växte mycket snabbt och på bara några veckor i augusti och september hade uppskattningsvis 40 000 flyktingar från Balubastammen sökt sig dit. Situationen blev till slut mycket svår att hantera och oroligheter utbröt vid ett flertal tillfällen. FN-soldaten Lars Frost beskriver svårigheterna i sina brev hem till sin mor.

Elisabethville, Kongo den 4/9 1961

Kära mamma,  

När jag satt och skrev till dig igår gick det larm och vi (15 man) skulle åka till Kolwezi (30 mil) där det är bråk på gång, men det blev inte av. Vi åkte ut på patrull, vilket innebär att vi kör runt i byarna med pansarbil och visar vår makt så ingen skall ”sticka upp”. Jag var med om avväpningen av gendarmerna, vi ockuperade hela stan. Jag var med och tog ena radiostationen i måndags morse kl 05:00 förra veckan. Betjäningen på radiostationen sov då vi stormade den, de vaknade i skräck med bajonettspetsar riktade mot magen. Bl a hade vi president Tshombe till fånga och jag passade på att ta en bild, då han talade med stf. chefen Major Mide, sen släpptes han igen. Vi tog 53 st vita officerare till fånga, de svarta lät vi vara. Nu har de svarta officerarna dock tagit saken i egna händer och förföljer svarta tillhörande Balubastammen, så de söker skydd hos oss. Men ändå smyger civila gendarmer in i flyktinglägret på nätterna och mördar balubas. En morgon hittade vår MP-grupp 10 stympade lik i utkanten på lägret, bland buskarna. Vi har ändå bevakning runt lägret hela natten med kulsprutor och starka strålkastare.

Summan av flyktingarna tror jag har stigit till 10 000 nu. Det är bedrövligt. De har allt bohag med sig hit och bygger enkla hyddor eller vind- och solskydd. Barnen skriker i ett. Jag och NN delade ut ris i förrgår. Kön var 50 meter lång och tog aldrig slut, men däremot riset och då blev det liv. Jag sa åt dem att vänta så skulle vi hämta mer, men vi fick inte dela ut mer ris den dagen. Vi vågade inte gå tillbaka och säga det, för då hade de lynchat oss. Då det var mörkt en timme senare gick vi dit och de stod ännu kvar och väntade, men vi gick inte ända fram. Jag undrar hur länge de stod där..?

(…)

Kära hälsningar

Lars

_____

                                                 E-ville den 8/10-61 

Kära Mamma!

Tack så mycket för paketen, jag har redan ätit en burk matjessill, den åt jag till kokt potatis idag, det var vansinnigt gott, det ska du inte ha gjort för sista gången. Jag är lite förgrymmad för att fotografen förstörde 19 fotos, däribland fotos av historisk karaktär, som endast jag och 2 till på hela bataljonen kunde ta, nämligen arresteringen av president Tshombe, de fotos som jag mest av alla väntade på. Men det går ju inte att göra något åt nu, vilken fotograf var det du lämnade till? Annars var de jättebra och jag skickar hem ett par nya rullar nu också.

Du frågade i ett brev som jag fick häromdagen om vad du kunde skicka till mig. Det enda jag vill ha är, sill, Kalles kaviar, och kaffe, allt annat finns här nere, vi har börjat få en hel del på mackan nu. Annars är allt som vanligt, jag har skrivit på ett nytt kontrakt, som binder mig här till den 15/6-62, men hemresan blir säkert innan, nån gång i slutet på maj månad.

Om någon mer reporter från någon tidning kommer så vet du bara att jag är välbehållen och trivs skapligt, det jag varit med om är inget att sprida för allmänheten, det är jävligt nog som det är utan att någon tidning ska ha nytta av det, allmänheten förstår det ändå inte och de mår bättre utan.

Jag tackar än en gång för sillen o räkorna och hoppas ni alla mår bra.

Hjärtliga o varma hälsningar från Lasse!

PS: det har regnat 2 kvällar nu sen jag kom hit.

Läs mer om ONUC-insatsen på Försvarsmaktens hemsida genom att klicka här.