Intermezzot i Kasenga

"Jag har nu flyttat in i en snygg villa i Elisabethville där jag bor tillsammans med 3 andra svenskar. Jag trivs utmärkt bra där, såklart jag längtar hem ibland. Vill inte minst att få träffa dig. Men det kommer väl en tid även för det får man hoppas. Det var ju inte utan att gendarmerna i Kasenga häromdagen dock satt punkt för mitt jordeliv, men nu gick ju det hela lyckligt och det är jag ju glad för. Antar att du har läst om det hela i tidningarna hemma och det är nog riktigt vad som står där om dom har skrivit det som stod i telegrammet som gick hem till Sverige. Kan ju kortfattat dra igenom vad som hände."

Så skriver piloten Lennart Edvinsson i sitt brev, daterat 10/8 1963, till flickvännen Brittalena. Lennart deltog i bataljon 20 K i FN-insatsen i Kongo 1963. Den 6 augusti beordras han och kollegan Olle Andersson flyga den norske krigshjälten från andra världskriget, major Hugo Munthe-Kaas till Kasenga. Hans uppdrag är att undersöka om det finns katangesiska gendarmer i området som skulle kunna hota staden Elisabethville. Med på resan finns även majorens livvakt Bertil Wedin, tolken och fotografen Roger Asnong samt den brittiska journalisten Tim Knight. Berättelsen nedan baseras på Lennart Edvinssons brev till Brittalena samt en artikel i två delar skriven av Tim Knight. 

Lennart fortsätter:

"Vi hade fått order att flyga en norsk major och hans assistent plus två journalister till Kasenga. Vi startade vid 8-tiden och var framme vid i Kasenga efter en dryg timme. Flög några varv över samhället och allt såg lugnt ut så vi landade på det lilla fältet som låg intill byn. Som vanligt mötte hela byn upp vid fältet och allt var frid och fröjd. Vi promenerade in till byn, det var 300-400 meter, och till den byggnaden där de personer som våra passagerare skulle träffa fanns."

Journalisten Tim Knight beskriver sedan hur major Munthe-Kaas artigt frågar den mycket nervöse chefen för det lokala myndighetskontoret om det finns några gendarmer i området. Sedan går allting snabbt. Lennart, som samtidigt står utanför byggnaden, beskriver vad som händer:

"Jag stod där utanför med en mängd bybor omkring mig, men så med ett var alla borta, och vad ser jag, ja ute på vägen 25 m bort står en kille på en jeep med en kulspruta. Jag tänkte inte så mycket på det utan trodde att det var regeringstrupper. Men ack vad jag bedrog mig. Efter några sekunder började han skjuta vilt omkring sig. Jag var inte sen att ta betäckning inne i huset. Min pistol hade jag i min bag, men förstod att det inte var lönt att ta fram den, för det var så många gendarmer utanför."

Gendarmerna omringar snabbt huset och öppnar eld mot byggnaden där Lennart och de andra befinner sig. Bertil Wedin, som är den ende som har sitt vapen tillgängligt, drar sin pistol och ber Munte-Kaas om tillstånd  att besvara elden, men får order att avvakta. Ögonblicket senare stormar gendarmerna huset och i det tumult som uppstår försöker en av dem ta pistolen ur Wedins grepp. Wedin slår till gendarmen som faller till marken varpå nästa gendarm försöker ta pistolen som Wedin nu satt i sitt hölster. Major Munthe-Kaas rusar dit och slår ner gendarmen. Tim Knight beskriver känslorna under dessa intensiva minuter:  

“This isn’t real life. It’s as if everything in all the world has stopped. There is no time. No past. No future. Nothing except the screaming and the white men and the black men hitting each other with fists. And the staccato rat-a-tat-tat explosions of the machine guns outside.”

Wedin drar återigen sin pistol och riktar den mot närmaste gendarm, samtidigt som han skriker till major Munthe-Kaas om att ge honom order. Majoren beordrar honom att ge sig och att överlämna sin pistol, vilket också sker. Lennart skriver i sitt brev:

"Efter en stund så kom de ju in och körde ut oss med massor av slag med gevärskolvarna, och sekunden efter stod jag och stirrade in i kulsprutan [...].  Men jag försökte så fort det gick att komma därifrån, men det var inte lätt för det sköts så mycket runt omkring oss så det bubblade bara i marken där kulorna slog ner. Men med Guds försyn så blev ingen av oss träffade. Sedan blev vi uppkörda på en jeep och fråntagna allt vi ägde, jag hade 150 dollar i plånboken som jag i all förvirring lyckades smussla undan i mina kalsonger, så där fick dom tji. I övrigt blev vi fråntagna allt, hela min kamerautrustning tog dom, och mitt pass och sparbanksbok, checkhäfte, ja alla värdepapper. Sedan kördes vi till ett förråd de hade och uppställda vid en vägg och då tänkte vi nog att nu är det färdigt, och det kom också in en hysterisk gendarm med sitt automatgevär och tänkte nog också skjuta oss men det var en som hindrade honom, och tur var ju det. Journalisterna höll de ju på att ta livet av för de såg inte till att hålla sig på benen utan la sig på marken när de blev slagna och då fick de möjlighet att sparka dem också, som de också gjorde. Tursamt nog så kunde ju en av journalisterna swahili så han började tala med dem och då lugnade de ner sig lite."

Minst två gånger blir de uppställda mot en vägg för att bli arkebuserade, men båda gångerna ändras ordern. Istället får de veta att de ska kastas till krokodilerna i Luapulafloden. De körs ner till floden och tvingas ner i en träbåt som drivs av en utombordsmotor. Tim Knight skriver: 

"And so we cruise there on the smooth, black Luapula River with the rebel commandant wearing Wedin’s Husqvarna pistol and the major’s U.N. beret, while the crocodiles lurk down there underneath us in the blackness. Waiting, waiting. And all the while, the major and the commandant talk. Finally, the commandant makes a decision, orders the boat to return to the river bank. We drive back to the landing strip and the beautiful de Havilland Otter crouched there on the grass waiting for us. We’re going to live."

"Then, without warning, argument breaks out. An angry group among the rebels still want to kill these foreign spies. They swagger and strut and shout and threaten us with their rifles. But it turns out the commandant is more scared of the U.N. gunships than of his own soldiers. So he orders that if there’s no U.N. attack on Kasenga by sundown, we’re free to fly away. We wait. And watch the sun. And no-one in all of time has ever seen the sun sink so slow. We wait."

"Finally, in a magnificent climax of red, gold and deep purple — the most beautiful I’ve ever seen in all my life — the sun slips below the horizon and it’s dusk."

Lennart skriver:

"Vi hade livet i behåll men det var också det enda för allt annat hade de stulit. Allt löst i flygplanet var borta, inte en karta ens. Vi frågade om vi skulle få igen våra saker men de svarade att endera får ni behålla livet eller prylarna. Och att ha prylarna utan livet i behåll var ju inte mycket att tänka på, så vi stack så fort vi kunde. Nog om detta, jag mår i alla fall utmärkt idag och känner hela upplevelsen som en ond dröm."

[...]

"Ha det bra. Många hälsningar och kramar från din Lennart."

Länkar: 

Tim Knights artikel: del 1

Tim Knights artikel: del 2

Wikipediaartikel om Hugo Munthe-Kaas

Wikipediaartikel om Kongoinsatsen