Kontraster

När Jan Anderlund ansökte om uppskov för inlämnande av inkomstdeklarationen för beskattningsåret 1981, redogjorde han för Skatteverket om svårigheterna i att deklarera i Libanon där oroliga krigshändelser inträffade mer eller mindre dagligen, samt det omöjliga i att lämna in deklarationen innan hans tjänstgöringstid som observatör gick ut i slutet av juni 1982. Jan, som tjänstgjorde i United Nations Truce Supervision Organisation (UNTSO) i Mellanöstern, beviljades uppskov till början av juni, d v s innan hans tjänstgöringstid löpt ut. Flexibiliteten visade sig emellertid vara större i FN-systemet än hos Skatteverket och han lyckades efter många turer få tillstånd att resa till Sverige för att deklarera. På resan stöter han flera gånger på problem när nitiska FN-anställda av olika anledningar försöker hindra honom. Efter att till slut lyckats lifta med ett SAS-plan från Cypern till Arlanda, tar han flygbussen till Norrtull i Stockholm.

"Det är tidigt på morgonen och jag promenerar Sveavägen till Sergels torg. Det är en solig, varm morgon och det kommer bli en strålande varm dag. Det känns så i hela kroppen. Jag upplever att Stockholm är så välordnat. Det är så välstädat på gatorna, rent och fint. Det är lugnt och rofyllt och kontrasten mot krigets Libanon är mycket stor. Världen där har söndersprängda hus med kulhål i väggarna och skrot och skräp överallt, dåliga vägar. Skillnaden är otroligt stor och Libanon känns plötsligt väldigt långt borta. Plötsligt behöver jag inte titta över axeln och skanna av området mot eventuella hot eller sådant som kan bedömas vara en risk av något slag. Jag promenerar ensam runt i arkaden vid Hötorgsskraporna och Konserthuset. Jag fylls av en mycket stark känsla, ”jag älskar den här stan, det är den vackraste och finaste huvudstaden i hela världen”, tänker jag.

Jag får tårar i ögonen av känslan som griper tag i mig så starkt. Det sitter en kille som spelar munspel och gitarr samtidigt och han sjunger dessutom lite emellanåt. Jag sätter mig och lyssnar. Jag tycker han är fantastiskt bra och jag sitter länge och bara njuter av hans uppträdande, eller rättare sagt, han övar mera för sitt senare uppträdande för flera människor längre fram på dagen. Jag pratar med honom och han berättar att han är ute och reser, vagabondar och lever på att spela sin musik på gator och torg.

Han har spelat in sin musik på musikkassetter som han säljer. Innan jag kan köpa någon måste jag in på f d PK-banken för att hämta ut svenska kontanter. Jag hänger på låset när banken öppnar kl 10.00 När jag ska legitimera mig visar jag mitt UN White Card ID som jag kan resa på i hela Mellanöstern. Detta ID godkänns inte av bankkassörskan. Mitt White Card innehåller uppgifter om min vikt och längd, hårfärg mm, men har inte något personnummer. Jag säger då bara för att testa henne, ”med detta ID-kort kan jag resa överallt i Mellanöstern”. Hon tittar småleende tillbaka på mig, frågar vad det är för ID och jag förklarar ytterligare. ”OK”, säger hon, ”jag gör ett undantag då och godkänner ditt ID. Men egentligen är det inte korrekt, men du verkar vara en trovärdig person så låt gå då”. Jag får mina svenska kontanter i handen och tackar henne vänligt, ler mot henne och önskar henne en trevlig dag. Hon ler tillbaka och säger tack. Jag går ut från banken och köper två kassetter av musikanten utanför. Senare, när jag lång tid efteråt återigen lyssnade på dessa musikkassetter, visade det sig att det var mest bara skräp. Men just då, i den aktuella stunden då jag såg och hörde honom spela i kombination med det lugna, rena och vackra Stockholm, var det en fantastiskt stark känslomässig upplevelse."

Efter inlämnad deklaration och några dagars vistelse i Sverige, återvänder Jan till Libanon. På resan tillbaka blir han matförgiftad och förs vid ankomst med ambulans genom Beiruts gator där strider pågår för fullt. Flera kulor går igenom ambulansen men han klarar sig utan skador och återvänder några dagar senare till förläggningen söder om Bekaadalen.

"Cirkeln var sluten, uppdraget med att göra min självdeklaration hemma i Sverige med livet som insats var genomförd. Och jag hade överlevt. Det kändes dock en smula tveksamt om jag skulle vara tacksam mot handläggaren på Skatteverket eller inte för de äventyr hans beslut hade förorsakat mig. Men å andra sidan, i slutändan så blev det ju en intressant upplevelse och spännande story, vad mer kan man begära av livet egentligen?"

Hela historien om resan och Jan Anderlunds övriga upplevelser i Libanon, Syrien och Israel under observatörsuppdraget finns att läsa i hans bok ”Observatören” från 2017. Grundmaterial till boken finns digitaliserat i Fredsarkivet.