Minnen från Koreakriget 1950

”Inuti soldaternas hjälmar hade de själva lagt en liten lapp där det stod: ’Om jag blir så svårt sårad att jag inte kan tala, för mig till det Svenska sjukhuset i Pusan’. Bättre betyg kunde vi inte få.”

Året är 1950 och Kerstin Jonasson läser till sjuksköterska på S:t Eriks sjuksköterskeskola i Stockholm när hon hör talas om att Svenska Röda korset söker personal till ett fältsjukhus i Korea. Hon ansöker, blir antagen och den 24 augusti 1950 reser hon och 177 andra svenskar till USA för vidarebefordran till Korea. Nedan kan du läsa hennes berättelse.

Korea, the land of the Morning Calm, morgonrodnadens land, är en halvö längst bort i öster av Asiens fastland. Halvön är omgiven av Gula havet och Japanska sjön. Korea är ett flertusenårigt rike som trots alla ockupationer av Japan, Kina och Sovjet lyckats bevara sin kultur och sina traditioner och sitt språk. Mellan 1910 och 1945 var Korea ockuperat av Japan. Två miljoner koreaner sändes över till Japan som slavarbetare. Inte ett träd sparades på Koreanska halvön.

År 1943 ägde en konferens rum i Kairo under närvaro av Churchill, Roosevelt och Kinas generalissimo Chiang Kai-shek och hans Madame. Chiang Kai-shek uttalade då en varning för en väpnad konflikt i Ost-Asien och nämnde Korea. Som så många gånger förr i historien har små länder blivit tummelplatser för de storas intressen. Efter Japans kapitulation under andra världskriget lämnade USA en liten övervakningsstyrka kvar i Korea. Även Sovjet hade en övervakningsstyrka i Nordkorea.

Nordkorea är ett bergigt land och har nu ca 16 miljoner invånare. Landet är så gott som helt avstängt från yttervärlden sedan delningen av halvön 1948. Sydkorea är ett industri- och jordbruksland. Invånarantalet är 40 miljoner varav 11 miljoner bor i huvudstaden Seoul. Nordkorea var kommunistiskt infiltrerat från kinesisk och sovjetisk sida under tiden för krigsutbrottet, medan Sydkorea hyllade demokratiska principer. Det rådde mycket spända politiska förhållanden mellan Nord och Syd under de senare åren av 1940-talet. FN kopplades in och det var många konferenser mellan de involverade länderna. 1948 delades halvön helt godtyckligt vid 38:e breddgraden. Jag vill minnas att det bara tog 20 minuter under ett FN-sammanträde att åstadkomma denna procedur. Det blev alltmera klart att Nordkorea rustade för krig med hjälp huvudsakligen från Sovjet. Kina kom in senare i bilden.

Det beskrivna avsnittet är en mycket summarisk bakgrund till den följande utvecklingen.

Den 25 juni 1950 anföll Nordkorea sin södra granne och så var den väpnade konflikten i full gång. Den svenska regeringen tillsammans med Svenska Röda Korset beslöt ganska snabbt att sända humanitär hjälp i form av ett fältlasarett. Omkring den 20 juli 1950 hade Henrik Beer, generalsekreterare för Röda Korset, ett upprop i Sveriges radio där han uppmanade svenska män och kvinnor med de kunskaper och det mod som krävdes att anmäla sig för tjänst i Fjärran Östern.

Hur kom det sig att jag anmälde mig? Ja, det kan man undra. När Finland angreps 1939, jag var 16 år då, kände jag väldigt starkt att jag ville göra en rejäl insats. Det blev insamlingsbössor på gator och torg i Stockholm, packning av diverse persedlar till den finska soldaterna genom Röda Korsets försorg. Det finns inte ett hus på Gärdet i Stockholm där jag inte sprungit upp i trapporna och sålt Finlands vita ros. När så uppropet från Röda Korset kom för hjälp till Korea kom känslan tillbaka att få vara med och göra en humanitär insats. Jag var 27 år gammal och obunden i alla avseenden. Min kirurgiska utbildning var klar, jag var alltså elev vid S:t Eriks sjuksköterskeskola i Stockholm och hade tre månader kvar av min utbildning. Lite engelskakunskaper fanns också med i bagaget. Det kunde eventuellt bli ett problem om jag skulle få göra avbrott i utbildningen eller inte. Min skolas rektor var mycket positiv till mitt beslut och ordnade med skolans styrelse och dåvarande medicinalstyrelsen att jag skulle få dispens. Den andra instansen jag vände mig till var Röda Korset med förfrågan om de hade användning av en sjuksköterskeelev. De uppmanade mig att sända in ansökan omedelbart. Återstod så att höra vad far och mor skulle tycka. Jag var ju myndig och visste vad jag ville men ville ändå höra deras åsikt. De var ju vana vid att jag varit hemifrån praktiskt taget alla år från mitt åttonde år så den här gången var väl enda skillnaden att jag reste lite längre bort. För min egen del kan jag inte minnas att jag särskilt mycket reflekterade över att uppdraget kunde innebära livsfara.

Det tog fyra dagar för Röda Korset att meddela mig att jag antagits. Sedan gick allt som skulle ordnas med en rasande fart. Pass, visum, (lämna fingeravtryck på amerikanska ambassaden och skriftligt lova att inte mörda USA:s president) vaccinationer i massor, utrustning, ordna försäkringar, skriva testamente osv.

Den 24 augusti var Sveriges Red Cross Field Hospital for Korea klart att sändas iväg, två månader efter krigsutbrottet. Sverige blev första FN-nation som trädde till Sydkoreas och USA:s hjälp. Nitton andra nationer kom senare. Danmark ställde upp med ett lasarettsfartyg och Norge hade en liten rörlig första förbandsstation närmare fronten. Svenska sjukhuset blev en fast enhet i staden Pusan. De övriga sjutton FN-nationerna lämnade militär hjälp. Vi var 178 svenskar, varav 34 kvinnor, som med SAS hjälp forslades över atlanten fördelade på fyra flighter. I USA skulle vi utrustas vidare och även fortsätta med vaccinationerna samt få ytterligare utbildning i det som förestod.

Jag var med bland de 48 i den första gruppen som lämnade Sverige. Det blev en ödesmättad stund på Bromma flygplats när en och en äntrade DC 6:an som skulle transportera oss. Planet tuffade fram på 2000 meters höjd över atlanten och två tankningar blev det: Keflavik på Island och Gander på New Foundland. Så småningom anlände vi till Idlewild, nuvarande Kennedyflygplatsen i New York. Det blev ett enormt mottagande. Det lilla fattiga landet i Norden som kunnat utrusta ett helt fältlasarett för Korea var ju en stor sensation. TV (det var första gången svenskarna kom i kontakt med det mediet) var på plats, stora militära organisationer tog emot oss och tidningen Life var där och fotograferade. En av flickorna blev omslagsflicka. Svenska flaggan vajade tillsammans med FN:s och USA:s flaggor på flygplatsens huvudbyggnad. Vi var förstås överväldigade inför dessa ovationer, i all synnerhet som vi ännu inte uträttat någonting. Från flygplatsen for vi med poliseskort till militärlägret Fort Dix i New Jersey, ca 16 mil från New York. Här skulle vi invänta resten av gruppen. Vaccineringarna fortsatte och under en månads tid gick vi omkring lite småfebriga av alla sprutor vi fått.

Amerikanerna gjorde allt för att vi skulle ha det så bra som möjligt. Så småningom var alla samlade och då vidtog nästa transport. Vi flög med det då för tiden världens största passagerarplan, Constellation, från Philadephia till San Fransisco, fördelade på två flighter. Vi hade ju mycket bagage: instrument och annan sjukvårdsutrustning, alla våra egna väskor och stora förpackningar Macrodex, det nya blodersättningsmedlet, framställt av Pharmacia, och som togs i bruk i stor skala för första gången i Korea.

I San Fransisco var vi inkvarterade på Camp Stoneman, ett annat stort militärläger och utskeppningsplats för alla USA:s soldater med destination Korea. Här bodde vi i fem dagar och stämningen var mycket allvarlig. Omkring den 10 september gick vi ombord på ”General Anderson”, ett krigsfartyg som var ombyggt till trupptransportfarkost.  Ombord fanns, förutom vi 178 svenskar, 2000 fallskärmsjägare samt en stor besättning. Båten gick ut från Fisherman’s Warf och när vi seglade ut i Stilla Oceanen under Golden Gate, kastade alla fallskärmsjägarna sina mössor i havet och många av dem grät. Då skakade mina knän och jag undrade vad jag gett mig in på. Färden på havet tog tolv dygn. Vi kryssade en stor del och var bl a nära Hawaii. Båten var radarförsedd och kändes säker, men ryssarna visste naturligtvis om vad det var för transport och det gällde att hålla sig undan. Fallskärmsjägarna skulle hoppa bakom fiendens stridslinjer och skära av förbindelselederna. Senare fick vi många av 187 Airborne som patienter, då de pricksköts i luften vid sina hopp. Vi passerade datumlinjen på oceanen så det blev två torsdagar i samma vecka. Under hela båtfärden undervisades vi om amerikansk militär organisation kontra dito svensk. Realistiska filmer från Koreafronten visades ute på däck när mörkret fallit. Vi fick också lära oss hantera handeldvapen. Ibland väcktes vi mitt i natten för att på 30 sekunder ta oss till rätt livbåt. När vi närmade oss Filippinerna möttes vi av en tyfon. Det lär har blåst ca 35 sekundmeter. Det var ett otroligt skådespel att se de höga grönskimrande vågorna. En flicka till och jag blev ej sjösjuka vilket ju var en angenäm upptäckt. Tyfonen varade ca fem timmar och båten gungade som ett litet nötskal.

Den 21 september 1950 anlände vi till en liten hamnstad i Japan som heter Sasebu. Svenskarna fick inte gå iland förrän 187 Airborne lämnat båten. På natten vaknade jag av trupptramp då våra medpassagerare gick iland för vidare transport mot ovissa öden. Vi hade inte fått umgås med fallskärmsjägarna under båtfärden. De var så hårt militärt drillade att det ansågs att vi som inte hade, åtminstone de flesta av oss, någon militär utbildning skulle störa disciplinen. Svenskarna var inkvarterade på översta däck tillsammans med de amerikanska officerarna så vi bodde lyxigt ombord. Andra dygnet i Sasebu fick vi gå iland för att invänta ett annat flytetyg som skulle föra oss till Korea. Vi satt hela dagen i hamnen på våra packningar och försågs med amerikanska militära matlådor. Kaloririkt men torrt. Framemot kvällen lade en gammal båt till vid kajen och den skulle föra oss den sista sträckan mot vårt mål. Alla sprutades med DDT då det fanns risk för ohyra ombord. Det led mot natt när båten lade ut från Sasebu. De flesta av oss satt ute på däck och vi sjöng svenska folkvisor större delen av natten. Små fiskedjonkrar låg ute och fiskade i månskenet. Bortsett från båtmotorns dunkande var det mycket lugnt. Vi varken hörde eller såg något av krig. På morgonen den 23 september 1950 kl 07.00 anlände vi till Pusan i södra Korea (se bilder från Pusan nedan). En militärorkester välkomnade oss och amerikanska och koreanska honoratiores. Sedan for vi i bussar från hamnen till en skola som blivit hjälpligt ombyggd till sjukhus. Bussfärden tog ca 20 minuter. Det var oförglömliga minuter då vi fick möta krigets verkliga baksida: överbefolkat av flyktingar, näst intill ofarbara vägar och gator, obeskrivlig stank från avloppsdiken vid vägkanterna, halvklädda små barn och magra hundar som sprang omkring i sörjan.

Skolans huvudbyggnad döpte vi om till ”Folke Bernadotte”. Den rymde på bottenplanet kontor, inskrivningsavdelning, röntgen, preoperationsrum, tre operationssalar, steriliseringsrum samt postoperationsrum (intensivvård) med plats för tolv patienter. På andra våningen fanns plats för 150 patienter. Salarna var utrustade med riktiga sängar. Här vårdades i första hand amerikaner och FN-soldater med svårare skador. Sjukhuset var dimensionerat för 250 patienter.

De som sett det amerikanska TV-programmet ”M.A.S.H.” kan få en liten föreställning om hur vi hade det då rekvisitan var exakt densamma. Det restes ett antal tältbaracker på skolgården med plats för 36 patienter i varje barack. Patienterna låg i bårliknande tältsängar försedda med kudde och två filtar. Vi var ju ett evakueringssjukhus så patienterna låg inte kvar längre än att de utan chockrisk kunde sändas vidare till ett stort militärsjukhus i Japan. En barack var avsedd för stelkrampspatienter. Vi hade många sådana bland de sårade koreanska soldaterna. En annan barack var avsedd för de som dog. Dessbättre hade vi låg dödlighet och vi blev kända för det. Inuti soldaternas hjälmar hade de själva lagt en liten lapp där det stod: Om jag blir så svårt sårad att jag inte kan tala, för mig till det Svenska sjukhuset i Pusan”. Bättre betyg kunde vi inte få.

Ett flertal av de svenska männen bodde i baracker. De amerikanska sambandsofficerarna bodde i 12-mannatält med oljeeldad stor kamin mitt i tältet och för övrigt efter omständigheterna riktigt komfortabelt. Ett stort hörn av skolgården var ordnat för motorpoolen: ambulanser, jeepar och annan motorverksamhet. En annan del av gården hade huvudentré och bevakningslokaler samt vattentornet. Den kvinnliga personalen bodde i en träbarack i små celler där tre bäddar var ovanpå varandra. I de två understa kunde man ej sitta upprätt. En stol fanns också i varje cell. Kläderna lades vid fotändan av bädden. Den som hade översta bädden använde resväskan som skrivbord vid brevskrivning. Det fanns en köksbarack med tillhörande utspisningsutrymme, som också fungerade som vardagsrum, samlingslokal och filmförevisningsrum. Ett litet tält var kyrka och postkontor. I ett tält fanns laboratorium och tvättavdelning. I personalutrymmena fanns hygienlokaler, men det var inte alltid vi hade vatten. Den kvinnliga toaletten var bevakad av soldater med bajonettförsedda vapen. Litet besvärande i början men man vänjer sig förvånansvärt vid ovanliga förhållanden.

Det tog ett par dagar innan vi kunde ta emot patienter i större omfattning. Vi åkte till USA:s stora fältsjukhus i centrala Pusan för att i viss mån avlösa personalen där som haft ett hårt arbete utan avbrott i tre månader. Vi fick ju också tillfälle att bekanta oss med varandra. När de första patienterna anlände till oss ville alla rycka in och arbeta, men det gällde från början att hålla styvt på de gränser som gäller vid skiftarbete och att spara på krafterna för det skift man tillhörde. Vi arbetade i 12-timmarsskift utom lördagar då vi arbetade i 18 timmar för att ena skiftet skulle får sex timmar extra ledigt. Det rådde utegångsförbud större delen av vistelsen. Om någon gång förbudet hävdes fick vi aldrig lämna sjukhusområdet utan att vi var en större grupp. Gerillaförband härjade alldeles inpå knutarna. De klippte av elledningar, satte eld på vattentornet, sprängde FN:s ammunitionsförråd 1 km från sjukhuset varvid varenda fönsterruta i sjukhuset gick sönder, och det var mycket ont om glas. På nätterna hände det ibland att vi tog hand om sjuka bland civilbefolkningen och det spred sig mycket snabbt, varför Svenska sjukhuset blev populärt bland koreanerna. Gerillaverksamheten mot oss upphörde så småningom och vi kände oss tryggare. Vi samarbetade mycket bra med USA och FN. Vid ett tillfälle hade vi patienter från 16 olika nationer och då talades det 13 olika språk. Före inskrivningen av de sårade fick de passera ett avlusningstält där de fick lämna ifrån sig alla kläder och alla förband togs bort. Varje patient fick två rena filtar att svepa in sig i och sedan vidtog inskrivningen. Det var ibland ganska problematiskt då de flesta koreaner hette Kim eller Lee och alla hade födelsedag på Koreas nyårsdag.

På preoperationsavdelningen förbereddes patienterna för de olika ingrepp som de skulle genomgå. Det fanns ju allt på skala för olika skottskador. Jag har alltid tyckt att amputation är oerhört traumatiserande. Ännu värre är det när chansen att få protes är obefintlig. Bukskottskador är också i allmänhet svåra, likaså napalmbombskador.

I gruppen fanns två pojkar från Vejbystrand som var enormt skickliga på att anlägga gipsförband. De blev mycket populära bland de amerikanska läkarna. Ett stort problem uppstod när såren inte var helt fria från flugmask. Då kunde det efter ett par dagar börja krypa under gipsen. En av läkarna och jag blev ganska skickliga på att plocka bort synliga maskar. Beskrivningen kan tyckas obehaglig, men vi lärde oss snart att maskarna tog hand om gammal förstörd vävnad varför såren blev ganska friska. Maskarna förekom hos de soldater som varit obehandlade länge och i sitt försvagade tillstånd ej förmått hålla undan flugorna.

Det är svårt att redogöra för vad som gjort det starkaste intrycket eller det som etsat sig in i minnet mest då det gäller själva arbetet. Jag tror det får bli den kvällen när de första krigsfångarna kom. Livrädda, sårade och magra nordkoreanska soldater, senare också kineser, kom i små grupper och satt på huk utanför avlusningstältet med POW (prisoner of war, krigsfånge) målat med stora röda bokstäver på ryggen. Deras sydkoreanska landsmän gick runt POW-gruppen med bajonettförsedda vapen och talade till dem mycket aggressivt. Amerikanska och FN-soldaterna blev upprörda över att vi svenskar tog hand om fångarna utan åtskillnad. Någon kännedom om Genevekonventionen hade de inte. Vi tog emot 1200 krigsfångar, sedan upphörde den verksamheten. USA och FN-soldaterna hade naturligtvis all rätt till sin reaktion, då de visste hur de själva blev behandlade som krigsfångar.

Fronten växlade hela tiden, likaså de involverades olika framgångar. Vid detta tillfälle var fronten endast tre mil ifrån oss. Då var alla förbindelser med yttervärlden avbrutna en hel vecka. Vi tog emot 650 patienter på 250 platser. Jag kan försäkra att det var trångt och hur vi klarade av situationen är näst intill obegripligt. Vi hade så mycket att göra att vi inte hann uppfatta att vi var hotade. Det var nog värst för våra anhöriga där hemma.

De flesta patienterna anlände på kvällen eller förnatten, varför nätterna var arbetsammast. Det operationslag som jag tillhörde utförde 13 stora operationer den första tjänstgöringsnatten. Samma operationslag gjorde 60 stora operationer en natt då sjukhuset var överfullt. Då arbetade bl a sju läkare, alla sju som var med i den första gruppen. Under det första året tog vi hand om 10 200 patienter.

Den 29 oktober 1950 dog Gustav V och samma dag gick 250 000 kineser över 38:e breddgraden. Det började se mörkt ut för general Douglas McArthur och det ansvar han hade för USA:s och FN:s soldater. Det blev också en minnesrik dag för mig. Jag snavade över ett tältrep i den mörka natten då jag hade varit i köket och hämtat smörgåsar till en hungrig operationspersonal. Knäskadan jag fick var så pass allvarlig att jag blev opererad två gånger (främre korsbandet hade gått av bl a). Inga infektionskomplikationer hände med knät, men mobiliseringen till normal rörlighet medförde besvär och ärrbildningar. Jag kunde sitta och ge narkos (benet var gipsat) och så fick jag hjälpa till på inskrivningsavdelningen, vilket var mycket lärorikt.

Vi hade ibland mycket celebra gäster på besök. Det kom femstjärniga generaler bl.a., dock ej McArthur. Bob Hope var en av många artister som uppträdde för patienterna och även oss. Det var nästan dagligen någon filmförevisning för de patienter som orkade vara uppe och den personal som var ledig. Tillvaron var ju annars bara arbete, äta och sova.

Kontraktstiden var sex månader för första omgången personal där borta. Några förlängde kontraktet, men de flesta i första gruppen började se fram emot att bli avlösta. Vi hade med all rätt blivit ganska trötta. Hemresan startade den 12 februari 1951 med ett Herkulesplan till Tokyo. Därifrån med SAS. Det var första gången ett SAS-plan hade kommit till Japan. Från Tokyo gick resan över Okinawa, Bangkok, Calcutta, Karachi, Lyddha, Rom och Stockholm. För oss ”förstagångare” blev det allt som allt jorden runt.

I Bangkok fick vi fem dagars semester. Staden var absolut då Fjärran Österns pärla med vackra tempel, elefanter som vandrade på gatorna, ingen biltrafik, nästan enbart cykeltaxi, s.k. rikshor, allt mycket exotiskt. Nu lär Bangkok ha fyra miljoner bilar och höghus så att man inte ser templen längre. Och inga elefanter på gatorna.

Vi anlände till Stockholm en kall februarikväll. Det kändes som att jag varit borta flera år efter alla intryck och upplevelser som jag varit med om. Att få möta en kultur så helt olik vår. Att verkligen ha fått ta del av krigets hemskheter. Det var också intressant och lärorikt att ta del av hur en liten grupp från ett annat land kan etablera sig i en helt främmande miljö och ibland arbeta under ganska svåra primitiva förhållanden.

När jag kom tillbaka till min skola hade rektorn ordnat det så med skolans myndigheter att jag fick tillgodoräkna mig fyra av de sex månaderna som kirurgisk utbildning. De kirurgiska kunskaper jag fick därborta hade jag aldrig någonsin kunnat få hemma.

Koreakriget har kallats det glömda kriget. 1995 beslöt USA att tillsammans med FN resa ett monument i Washington och bjuda in Koreaveteraner till invigningen av monumentet. Från Sverige deltog åtta veteraner, däribland jag. Det blev en fantastisk upplevelse som varade i sex dagar. Första dagen var vi med om en mycket gripande och högtidlig stund på Arlingtonkyrkogården där alla veteranerna, många tusen, fick lägga blommor på den okände soldatens grav. Därefter skedde invigningen av monumentet som är beläget mitt emot Vietnammonumentet i närvaro av president Clinton, vicepresident Gore samt Sydkoreas president Kim. Sista dagen vandrade alla veteranerna (alltså från 21 FN-nationer) bakom respektive lands flagga på Constitution Avenue, ca 1,5 km. Enligt polisuppgifter lär det ha stått 200 000 människor på trottoarerna. När Sveriges lilla grupp passerade skrek många ”Thank you Sweden, thank you Sweden”. Tårarna rann utefter min kinder och jag kände stor tacksamhet över att det varit möjligt att få göra en insats och kommit hem helskinnad.

Fyrtio år efter insatsen, 1990, återkom jag till Korea. Det blev en närmast otrolig upplevelse att få se detta totalt förödda land, nu blomstrande och en av de större industrinationerna i världen. Träd och buskar hade planterats och allt såg mycket rikt ut. Fortfarande har någon lösning på konflikten de båda länderna emellan inte uppnåtts, trots alla medlande försök. Ännu är området kring 38:e breddgraden det mest bevakade i världen.

Kerstin Jonasson