Luggslitna pojkdrömmar

Nedanstående berättelse kanske bäst beskrivs som autofiktiv, där verkliga händelser blandas med fiktion och presenteras i romanform. Berättelsen är skriven av en av deltagarna i en av de svenska Bosnienbataljonerna på 1990-talet. Alla namn är fingerade av författaren själv, så även författarens eget namn. Detta för att så långt som möjligt undvika att personerna i berättelsen ska kunna identifieras. 

Under de tre år som Fredsarkivet samlat in personarkiv från utlandsveteraner har det varit tydligt att det behöver gå omkring en generation, d v s 30 år, från missionens avslut till dess att veteranen är beredd att lämna ifrån sig sitt arkiv. I brev, dagböcker och anteckningar från missionstiden beskrivs ibland den utsände själv eller kamraterna i utlämnande ordalag. Beskrivningarna kan vara både positiva och negativa. Denna berättelse är inget undantag. Dock, som författaren själv skrev i denna berättelses följebrev: 

Den mänskliga svagheten är i själva verket det som gör berättelser och människor intressanta. Om man inte förstår en persons fåfänga och tillkortakommanden, kommer man inte att kunna lära känna vederbörande.

Det har ännu inte förflutit 30 år sedan Bosnienbataljonerna, men det dröjer inte länge förrän vi är där. Förhoppningsvis kommer fler utlandsveteraner från Bosnieninsatsen och andra insatser från senare tid att bidra med sina personarkiv till Fredsarkivet inom några år.

Trött, men ändå oförmögen att somna, avlutade jag mitt andra dygn vid den tillfälliga postering som fått det fantasieggande namn som alltid fick mig att tänka på Star Wars. Liggande på golvet bak i bandvagnen, betraktade jag lågan i den fotogenbrännare som gjorde att vinterkylan i någon mån hölls utanför. Ovanför mig, i taket, hängde en bår av metallrör klädda med canvastyg. Båren hängde i två krokar och två kättingar. I båren låg Vedholm på rygg, och det rytmiska suset från hans mun avslöjade att han sov. Det var midnatt och fyra timmar kvar innan jag skulle bli väckt. Där ute föll snön ymnigt.

Vagnen utgjorde transportfordon och skyddsrum, men också en spartanskt förläggning för sex personer, varav två satt post framme i vagnen, i regel på förarplats och i tornet. Jag hade än så länge mycket begränsad erfarenhet av fordonet, men jag hade börjat uppskatta det fysiska skydd som den trots allt utgjorde. Jag kunde ligga raklång på golvet, och även sätta mig upp, men inte mycket mer så länge Vedholm låg i båren ovanför. Alternativet var att sova sittandes bredvid varandra på stolarna i vagnen, men ryggen mådde inte så bra av det.

Jämte kroppen stod diverse utrustning fastsurrad, och genom små glipor kunde jag se Andersson och Höken på andra sidan, sovande på golvet, respektive i båren i taket. De två gångna dygnen hade jag sovit mina vilopass med kroppsskydd och hjälm på. Jag tänkte att det kanske var den extra lilla marginal som behövdes om vi skulle ha oturen att bli träffade. Det var visserligen vapenvila, men parternas uppfattning av vad vapenvila innebar överensstämde inte med vad ordet betydde i min föreställningsvärld. Prickskyttarna arbetade dygnet runt. Utväxling av artilleri- och granatkastareld skedde sporadiskt, och det gångna dygnet hade några av de pjäser som stod närmast vår postering varit verksamma vid flera tillfällen. Det var en egendomlig, mystisk känsla. Många års flitiga förberedelser i pojkrummet, försjunken i böckernas värld, hade i mitt huvud format de pojkdrömmar som man brukar kalla för krigsromantik. Det är en egendomlig form av romantik, men i den stunden utmynnade det i en ganska absurd känsla av välmående. Jag var på det ställe som jag upplevde att jag hörde hemma på, även om det var långt hemifrån.

Jag minns inte vad jag tänkte när jag somnade, men jag vet att jag för första gången bestämde mig för att ta av mig det otympliga kroppsskyddet för att kunna sova bättre. Jag lade det som isolering på golvet, rullade ut min sovsäck, lade mig ovanpå, och drog vapenrocken över mig som täcke. Hjälmen behöll jag på. Dels fixerade det huvudet på ett praktiskt sätt; det fanns bara ett begränsat utrymme att röra huvudet på den lilla ytan. Dessutom kalkylerade jag med risken att kättingarna i taket skulle gå av, vilket hade inneburit att jag hade fått Vedholm över mig.

Jag vaknade en kort stund 01:50 när Vedholm blev väckt. Rotationen var i hans fall lite omständligare i det avseendet att Erlandsson var tvungen att ställa upp bakluckan och därmed kyla ur hela vagnen. Detta var emellertid det enda rimliga sätt på vilket Vedholm kunde ta sig ur den bår som han låg i, hängande i taket. Med fötterna före hasade han sig ut, och landade till slut på marken bakom vagnen. Under processen svajade båren olycksbådande fram och tillbaka, men det gick bra som alltid.

03:50 väckte fänrik Dahlstedt mig med det väntade beskedet att det var dags för mig att lösa av honom, och göra Vedholm sällskap där framme. fyratimmarspassen överlappade varandra för att en av posterna alltid skulle ha minst två vakna timmar bakom sig. I mitt fall var det extra påkallat. Det tog ofta närmare en halvtimme innan jag helt hade skakat av mig sömnruset.

Efter att ha försäkrat sig om att jag var hjälpligt vaken, stängde Dahlstedt igen luckan. Knästående på golvet tillbringade jag den halvminut jag behövde för att få på mig all utrustning. Strax före kl. 04:00 avlöste jag fänrik Dahlstedt i kanontornet.

Sporadisk eldgivning hade skett under förnatten, men nu var allt tämligen tyst och stilla. Överlämnandet var kort och koncist. Dahlstedt var trött. Under tystnad övertog han min plats på golvet bak i vagnen, och snart somnade han.

Månskenet lyste upp den snötäckta terrängen. Snöfallet hade dock upphört. Vedholm slog upp en kopp kallt kaffe ur sin termos. Trots att han visste mitt svar, erbjöd han alltid mig lite, men jag avböjde vänligt. Jag vittjade mitt förråd av kex och ankleverpaté. Den lilla konservburken hade en spännande, lätt obegriplig text på franska, men innehållet smakade alltid förzinkad plåt. Jag försökte förnimma känslan av en gåsmiddag, men det var alltför avlägset.

Jag kikade ut med huvudet någon decimeter ovanför öppningen på tornet. Jag kände röken från Vedholms cigarett. Det låg en viss trygghet i att ha honom sittandes i sittbrunnen på förarplats. Han var nämligen den ende, med undantag av Hökmark, som kunde köra vagnen därifrån om det skulle behövas. För nästan alla andra i plutonen var den ett främmande väsen, men Vedholm hade stor erfarenhet och körskicklighet. Han var den ende av oss som egentligen i varje stund löste den uppgift som ingick i hans befattning i ”skarpt” avseende. Våra liv låg bokstavligen i hans händer när vi körde i bergsterrängen. Som nästan alla pansarbandvagnsförare jag träffat, var han ganska kort. Det var en förutsättning för att få plats. En del av förarna utstrålade en slapphet som man normalt inte förknippade med militära förhållanden. Förarna kom undan med detta tack vare den relation mellan utbud och efterfrågan som rådde. Alla i deras omgivning, och i synnerhet de själva, var väl medvetna om vilken betydelse deras kompetens hade, och vilken brist på just den kompetensen som rådde. Deras befattning och handgripliga arbete var dock allt annat än slappt. De hade dagligen ett omfattande arbete för att hålla den överlastade 25 år gamla vagnen i körbart och stridsdugligt skick. För varje timmes körning väntade oftast en timmes vård, och ibland mer, i praktiken oftast utförd av besättningen. Jag högaktade Vedholm för hans skicklighet.

Jag tog upp ett nytt protokoll. Omgivningen delades in i tårtbitar runt vagnens position. Aktiviteter i respektive tårtbit specificerades enligt en mängd olika kategorier, varav flera egentligen var nära nog omöjliga att med säkerhet särskilja från varandra. Det var eldöppnade med eldhandvapen, kulsprutor, tunga kulsprutor, automatkanoner, granatkastare, kanoner och haubitsar. Det var olika kolumner för utskjut och nedslag. Det var utrymme för anteckningar för händelser som skedde utanför förvalen. Allt rapporterades varje hel- eller halvtimme till kompaniet via radio. Den första timmen i tornet var emellertid lugn. Det var lugnet före stormen.

Strax före fem på morgonen avslutades den relativa avhållsamhet från våld som parterna betraktade som ”vapenvila”. Vad som samtidigt hände på marken var från vår position omöjligt att veta, då större delen av berget,  konfrontationslinjen, och dalgången nedanför oss var täckt av tät smalstammig lövskog. Det vi kunde notera var att det plötsligt påbörjades ett intensivt artilleribombardemang av en omfattning som vi till en början betraktade som stormeld, d.v.s. en förberedande bekämpning för att möjliggöra ett anfall.

För varje utskjut och detonation drog jag ett streck i respektive kolumn efter en snabb och tämligen summarisk bedömning. Ekon, och dalgångens form, gjorde att ljuden var svåra att exakt riktningsbestämma. Granatnedslagen var desto tydligare. Skarpa ljusblixtar lyste upp natthimlen med sitt sken. Inget nyårsfyrverkeri kunde mäta sig med detta. Det var emellertid ett otrevlig uppvaknande för de stackare som låg på den mottagande sidan av granatelden.

För mitt inre såg jag framför mig vad som hände. Hundratals timmar hade jag, med hjärtat i halsgropen, legat och läst instruktionsböcker, ögonvittnesskildringar och mer eller mindre verklighetsbaserade krigsromaner. Jag mindes illustrationen i boken om hur olika typer av grävda värn och skydd skulle påverka dina chanser att överleva. Eller, vilket var anmärkningsvärt dystert, det stod egentligen inte uttryckligen om dina chanser att överleva. Det stod i tabellform hur många ton ammunition som skulle erfordras för att döda uppskattningsvis hälften av dina kamrater. Ju bättre skydd du hade förberett, desto större mängd ammunition skulle behövas. Det var en skrämmande, men ändå fascinerande matematik. Att omsätta dödandet i matematiska och ekonomiska referenser var som gjort för att fånga min barnsliga nyfikenhet.

Även om jag i stunden, i min pojkaktiga iver och upphetsning, var uppfylld av alla explosioner och ljusspel, hade jag likväl en klump i magen som påminde mig om att det fanns levande människor där borta. Det fanns också en flyktig tanke på att jag själv skulle kunna komma i vägen för fyrverkeriet, men det var å andra sidan det som gjorde situationen så oerhört spännande.

Vedholm och jag fick dela på det administrativa arbetet. Det gick helt enkelt inte att hinna med att anteckna allt som hände runt omkring oss, i dalgången, på höjden framför oss, och i områdena där bakom. Streck blev till grindar, och till slut ändrade jag metod och skrev ett streck för vad jag uppskattade var varje tiotal detonationer. Vedholm var inte fullt så upphetsad som jag. Han hade varit med om detta tidigare, under föregående vinter. Han rapporterade in händelserna via radio till kompaniet. Spelreglerna hade ändrats under natten. Ingen av de fyra bak i vagnen kunde längre sova på grund av det intensiva stridslarmet.

Arbetet med att notera alla de hundratals detonationerna sysselsatte våra ögon, öron och händer. Mina tankar återvände dock till pojkdrömmarna. Jag föreställde mig hur soldaterna som låg nedgrävda i linjen kände sig i denna stund. Vilket skydd hade de? Vilken psykisk påverkan hade granaternas urskillningslösa och obarmhärtiga nedslag på dem. Vissa var pojkar i 20-årsåldern som jag. Somliga var säkert det dubbla, och de hade kanske familj hemma som väntade på dem. Ytterst få av dem hade som jag valt det militära livet frivilligt. Alla skulle inte överleva natten.

Jag visste ju vad artillerielden syftade till, och vad dess verkan bestod i. I min värld var det kliniska begrepp i punktform som jag hade lärt mig, först i pojkrummet, sedan i skolbänken på regementet och under övningar på övningsfälten; ”Tvinga fienden att ta skydd” ”Förstör hans fordon och utrustning” ”Tvinga honom till ständiga förflyttningar” ”Hindra honom från att kunna förflytta sig utan förluster” ”Förneka fienden förmånen att sova” ”Bryt ned hans vilja till motstånd”.

Det var inte mina fiender det handlade om den här gången. Det var två parter vars ledare hade bestämt sig för att bekämpa varandra med vapen. Det var dock vanliga människor som låg nedgrävda där framme. Jag återvände som vanligt till litteraturen. Det fann en lista inpräntad i huvudet.

”Hur yttrar sig psykiska stridsreaktioner hos dina kamrater?”

Därefter följde kliniska ord och begrepp i punktform. Jag såg framför mig apatiska soldater med spräckta trumhinnor som låg i värnen med byxorna fulla av urin och avföring. Någon valde kanske i detta ögonblick att lämna sitt skydd med en förhoppningen att han skulle få en så allvarlig skada att han framgent skulle slippa helvetet under granatregnet. Skulle hans kamrater hinna hejda honom?

Möjligen hade jag läst för många krigsromaner och militära instruktionsböcker för mitt eget bästa. Vissa rader i böckerna hade jag läst så många gånger att jag nästan ordagrant kunde dem utantill.

”Plötsligt mattas elden. Och nu måste du upp! Hur omskakad och rädd Du än känner Dig, måste Din enda tanke vara: NU blixtsnabbt upp och skjut – skjut snabbt och välriktat”

Var det detta som soldaterna i linjerna framför oss tänkte? Vi kunde inte veta, men det är osannolikt att någon av dem hade läst 1960 års upplaga av ”Soldaten i Fält”. Ingen hade hade i vart fall läst den så många gånger som jag hade.

Emellanåt kom pauser i eldgivningen. Det förväntade anfallet mot serbernas ställningar uteblev dock. Jag blev mer och mer tveksam till vad bombardemanget hade för mål och syfte. Bara en mycket liten andel av granaterna landade i områden som låg i anslutning till det vi bedömde var frontlinjen.

Vid en längre paus sjönk jag ned i tornet och satte mig. Jag vecklade upp kartan, och i ljuset från den ficklampa jag höll i min mun, försökte jag analysera exakt var granaterna slog ned. Eldgivningen skedde huvudsakligen från pjäsplatser i närheten av vår postering, och i dalen söder om oss. Bosniakerna bekämpade i huvudsak en stor yta som behärskades av bosnienserberna. Ytan var mycket stor, uppskattningsvis två gånger två kilometer, eller kanske ännu mer. Att riktningsbestämma nedslaget var inte så svårt tack vare den ljusblixt som brisaden gav. Avståndsbedömningen var desto svårare.

Det som slog mig var att verkligheten inte riktigt gick ihop med mina dramatiska och färgstarka fantasier om nervbrutna soldater i skyttegravar, eller med hur jag hade lärt mig att man använder artilleri. Ytan som bekämpades var betydligt bakom fronten, och inte direkt synlig då en höjd skymde sikten från vår position. Granatelden låg ganska exakt rakt över centrum på en stad som låg en bra bit från det vi bedömde vara frontlinjen.

”DOBOJ” stod det med stora bokstäver på kartan. Före kriget var det en stad som till antalet innevånare skulle kunna jämföras med Örebro, Linköping eller Helsingborg. Vid det här laget hade flertalet innevånare flytt, men det hade Vedholm och jag ingen kunskap om när vi den natten bevittnade fyrverkeriet.

Granaterna landade huvudsakligen i en stad vars innevånare inte upplevde någon angenäm nattsömn den natten. Det var inte enbart soldater som tog skydd för granatregnet. Det var sannolikt mest civila som tog skydd i källarna i husen under bombardemanget. Krigföringen följde ett mönster av ömsesidiga vedergällningar i form av granatbeskjutning av civila bostadsområden. Den här typen av krigföring fortgick år efter år, men i förlängningen bidrog den också till att omvärlden bestämde sig för att avsluta kriget.

Under den följande timmen bevittnade Vedholm och jag en hänsynslös och militärt betydelselös terrorbombning. Under drygt en timme föll närmare ettusen granater över staden. Vi kunde inte göra annat än att rapportera in det vi såg. Mina pojkdrömmar hade med ens blivit lite luggslitna. Detta var inte alls det romantiska krig jag hade läst om i mitt pojkrum. Ju närmare man kom kriget, desto mindre fascinerande blev krigsromanernas färgstarka eufemismer och instruktionsböckernas kliniska begrepp.

Den bild som redovisades i svensk och västerländsk media var i flera avseenden vinklad på ett fördelaktigt sätt för den part som stod för övergreppen den natten. Det framgick visserligen i media att aktörer på alla sidor i konflikten gjorde sig skyldiga till det vi i Sverige betraktar som krigsbrott, men människans behov av att generalisera och förenkla för att förstå verkligheten gör ofta nyhetsrapportering och nyhetsurvalet lätt missvisande. De av oss som i någon mån hade idealism som bevekelsegrund för att resa till ett krigsområde, var extra angelägna om att försöka förstå och veta hur man skulle förhålla sig. Verkligheten gav emellertid inte några enkla svar. Det var svårt att sympatisera med någon sida. Verkligheten var inte smickrande för någon av parterna i detta grymma krig.

Enligt samstämmiga slutsatser i media var det bosniakerna som led mest av vapenembargot. De hade brist på det mesta, medan serberna hade tillgång till förråd och materiel från den f.d. jugoslaviska armén. Verkligheten på marken den morgonen gav en helt annan bild. Varför ödslade man nästan 1000 granater på att beskjuta ett bostadsområde om man hade ont om ammunition?

- Tror du att vapenvilan är över nu Vedholm?

- Jag skulle tro det, svarade han, och tände nästa cigarett med glöden från den föregående.

Den nya dagen grydde, och solen började så smått lysa upp himlen från en plats långt bortom bergen i öster. 06:00 löste Hökmark av Vedholm på förarplatsen. Under min tredje timme i tornet blev eldgivningen allt mindre intensiv. Serberna ägnade sig i mindre omfattning åt att skjuta tillbaka mot bosniakernas ställningar i dalen nedanför oss. Vi kunde dock inte se nedslagen från vår postering. Det var likväl tydligt vem som hade tillgång till mest ammunition. Granaterna från serbsidan var lätträknade. Vad som hände på marken längs linjen var omöjligt att veta, men vi noterade ett sporadiskt, och under korta perioder intensivt, utbyte av eld från eldhandvapen, kulsprutor och automatkanoner. Någon typ av framstöt gjordes förmodligen, men vi kunde inte se det från vår position.

Någon gång mellan sex och sju på morgonen gick solen upp över bergen bakom vår postering. Strax därefter hände det som jag lakoniskt beskriver som ”RakArt” i den lilla svarta dagbok som jag fortfarande har kvar. Den kortfattade beskrivningen är en notering om något av det mest upphetsande jag dittills hade fått uppleva i livet. Att det bara var ett ord, och dessutom en förkortning, förklaras av att jag vid det tillfället var så övertygad om att jag, oavsett hur länge jag levde, aldrig någonsin skulle kunna glömma detaljerna i händelsen. Den övertygelsen framstår nu som aningens löjeväckande, och kanske inte riktigt sann. Likväl minns jag det spektakulära skådespelet, och i synnerhet ljudet väldigt tydligt.

Vår uppmärksamhet vändes söderut ner mot dalen, mot raketartilleriet som påbörjade sin öronbedövande eldgivning med Katiusjaraketer. Raket efter raket försvann upp i himlen med starkt tjut följt av ett utdraget fräsande ljud. Raketmotorerna målade tjocka rökstreck över dalen, och en kompakt grå rökmassa steg samtidigt från avfyrningsrampen. Det var ett fascinerande, men ganska skrämmande skådespel. Nedslagen var långt bakom konfrontationslinjen, inne på serbernas område. Vi kunde med en lång fördröjning höra ljudet av detonationerna, som vi räknade och förde in i vårt protokoll.

08:00 blev jag avlöst av Andersson. Fänriken och Erlandsson hade gett upp möjligheten att sova på grund av tumultet längs frontlinjen. Fänrik Dahlstedt var minst lika exalterad som jag var, och han var ännu sämre på att dölja det.

Detonationerna hördes allt mer sällan efter att det blivit helt ljust. Bara någon gång ibland hörde man det avlägsna tuggandet av kulsprutor som sköt. Jag unnade mig återigen lyxen av att ta av mig hjälm och kroppskydd. Liggande bak i vagnen kan jag ha sovit någon halvtimme eller mer, jag minns inte så noga.

Någon gång efter tio började magen att kurra. Jag slog upp vänster baklucka och tog mig ut i det relativa lä som fanns bakom vagnen. Hökmark hade blivit avlöst, och han hasade sig in på båren i taket. Vi hade rest stativet till ett sjukvårdstält bakom och delvis över vagnen. Taket och de bakre sektionerna av tältduken var monterade så att det blev ett skyddat utrymme knappt två meter bakom vagnen. I bakre änden av utrymmet, mot tältduken, stod en plastlåda med halvfrusna livsmedel, mest konserver. Det fanns också ett s.k. troppkök, ett enkelt fotogenkök som man efter någon tids övning kunde få att fungera om det inte blåste för mycket. Vi hade även ställt ut våra packningar där, för att själva få bättre plats i vagnen.

Vädret var klart och det kändes milt, kanske någon enstaka minusgrad. Nattens händelser hade av någon anledning gett mig en overklig känsla av att jag behärskade situationen. Det var visserligen krig på riktigt, men jag var bara åskådare, om än på första parkett. Ett dygn tidigare hade jag inte vågat sova utan hjälm och kroppsskydd inuti pansarbandvagnen. Nu stod jag avslappnad i den snöblandade leran bakom vagnen utan vare sig det ena eller det andra. Automatkarbinen lade jag dock inte ifrån mig.

Jag tittade fram längs sidan på vagnen och ut på det orörda snötäckta fältet. Vyn var oerhört vacker. Kanske tittade en av serbernas eldledare i sin kikare just då åt mitt håll, jag vet inte, men jag har funderat många gånger på det sedan dess.

Jag inventerade det torftiga beståndet av konserverade livsmedel bredvid fotogenköket. Jag vet att jag tog ut ett Veetabixkex. Samtidigt, kanske en halvmil därifrån, riktade en främmande soldat en granatkastare. Hans kamrat höll en granat över mynningen, och han lät den falla ner i eldröret av sin egen vikt. Knallen från drivladdningen var dov, och det tog ganska lång tid innan ljudet nådde Anderssons öron, där han satt i sittbrunnen på förarplats med kikaren i handen. Vid det laget var vinggranaten drygt halvvägs på sin bana genom luften, och den hade börjat sin färd nedåt mot marken igen.

Erlandsson klev ur vagnen på högersidan och betraktade min anspråkslösa frukost. Jag öppnade locket till en burk med halvfrusen tysk jordgubbsmarmelad och doppade det tjocka torra smaklösa kexet i marmeladen. Jag tog en tugga och kände den söta smaken från marmeladen. Jag funderade på om det var mödan värt att sätta igång fotogenköket för att få varmt kaffe. Jag hann inte reflektera över det, men jag vet att jag under en bråkdel av en sekund hörde ett fräsande ljud, som omedelbart avbröts av explosionen, när vinggranaten briserade i vegetationen bakom posteringen.

Luften trycktes ur lungorna på mig. Veetabixkexet flög iväg, innehållet i munnen likaså. Jag höll mig på benen, och värjde för den inövade reflex som normalt skulle fått mig att kasta mig mot marken. Skyddet fanns i vagnen. Erlandsson slängde sig in på högersidan. Jag slet upp vänster baklucka och kastade mig in över fänriken som låg på golvet. Han tittade skräckslaget på mig med uppspärrade ögon. Han hade ovanan att fylla halva munnen med orimligt stora mängder snus. När han blev stressad kunde han inte riktigt hålla ordning på lössnuset i munnen. Det såg groteskt ut.

Jag konstaterade att jag var oskadad, men i samma stund förbannade jag mig själv, min dumhet och min omdömeslöshet. Jag hade ägnat så många månader, över ett år av mitt unga liv, att förbereda mig inför detta. Ändå hade jag inte använt det lilla skydd jag kunde ha haft när jag väl behövde det. Det tog dock inte många sekunder innan jag hade både kroppsskydd och hjälm på mig igen.

Man tar skydd för den första granaten som kommer. Inte så mycket för den begränsade möjlighet man har att skydda sig från just den, utan för att man vill undvika verkan av de granater som kommer omedelbart efter. Nu var sinnena på helspänn.

Inne i vagnen rådde en högljudd kalabalik. Fänrik Dahlstedt försökte kommunicera med pojkarna framme i vagnen. Han ville veta att de var oskadda. Han fick inget svar av Andersson. I glipan mellan robotarna såg jag Erlandsson sitta. Han tittade sammanbitet och forskande på fänriken. Han hade varit med om granatbeskjutning tidigare. Han förstod vad jag och fänriken tänkte just då.

Hökmark låg och vilade på båren i taket när granaten slog ned. Han hade ovanan att ta av sig uniformen när han skulle sova. Halvnaken hade han ålat sig ur sovsäcken, framåt på båren i taket, och på något sätt klämde han kroppen igenom den glipa som fanns fram till det trånga utrymmet i tornet. Det måste ha varit en smärtsam förflyttning, men förvånansvärt snabbt var han på plats vid kanonen. Han vevade runt tornet och letade efter mål.

Sekunderna gick. Fänriken skrek på Höken och Andersson. Hökmark var fullt upptagen med att leta efter något att skjuta tillbaka på. Andersson svarade inte. Erlandsson betraktade fänriken, och jag funderade på vad jag borde göra för att underlätta om vi var tvungna att ta oss därifrån.

När vi hade övat ett liknande scenario hemma på övningsfältet, hade jag förfasats över hur högljudd och uppjagad Dahlstedt hade blivit. Vid det tillfället hade han stressat Vedholm till den grad att han hade backat över vårt tält och våra packningar med vagnen. Den som hade hoppats att Dahlstedt skulle vara lugnare när det hände på riktigt, blev besviken.

Frågan var vad vi hade att vänta nu? Var det bara en inskjutning, skulle nästa granat komma inom någon minut. Eldledaren behövde korrigera elden om han ville träffa vagnen.

Jag erbjöd mig att gå ut igen och lasta in packningarna, utifall att vi skulle behöva köra vagnen därifrån. Dahlstedt reagerade med omaskerat ursinne.

- Packningarna är prio TUSEN! Du sitter still!!!

 Snuset stänkte i ansiktet på mig, men jag satt kvar alldeles stilla på golvet i vagnen och höll krampaktigt i automatkarbinen. Eftersmaken i min mun från jordgubbsmarmeladen var en absurd kontrast till situationen. Jag såg att ett lojt leende spred sig över Erlandssons läppar.

Dahlstedt hade helt rätt. Det var inte ett lämpligt tillfälle att lämna skyddet i vagnen, åtminstone inte för att rädda sex ryggsäckar med långkalsonger, strumpor, termobyxor och vindrockar.

Höken och Andersson var fysiskt oskadade, men Andersson hade hamnat i någon sorts apatiskt tillstånd. Han svarade inte på tilltal när Höken försökte få honom att rapportera in till kompaniet vad som hänt. Hökmark hade till sist hävt sin nakna kropp upp ur tornet och fiskat upp handmikrotelefonen ur Anderssons sittbrunn. Lätt skakad fick han kontakt med signalisten, som satt ett par mil bort och vaktade sin radio. Vid det laget började Höken bli varse om att det var frostgrader ute, och att han enbart hade Försvarsmaktens vita kalsonger i storlek 52 på sig.

Andersson letade efter sin hjälm. Han kunde av någon anledning inte hitta den, trots att den låg under honom i sittbrunnen. 

Det kom dock inte fler granater den gången. Så var det vid de flesta tillfällen under de månader som följde. Enstaka granater slog ner. Ibland åtföljdes de av fler, men i oftast inte. Det var tur att bosnienserberna hade ont om ammunition, åtminstone för oss.

Fänriken lugnade sig till slut. Först flera år senare började jag förstå vidden av den upplevelse han hade haft den morgonen. För honom var det inte enbart ett äventyr eller en pojkdröm som gick i uppfyllelse. Detta var det arbete han hade förberett sig på i sju års tid. Han hade inte bara befälet över fem mer eller mindre omdömeslösa pojkar i tjugoårsåldern, och ibland betydligt fler - han hade dessutom ansvar för att vi skulle komma hem oskadda. Detta var essensen av den yrkesutövning som han hade valt för sig själv. Han hade en otacksam uppgift, även om den emellanåt var ganska spännande.

Det var min uppgift att göra precis som Dahlstedt sade, och det var ingen slump att förhållandet inte var det omvända. Bördan av det ansvar han bar under de månader som följde tog mycket hårt på hans krafter och psykiska välbefinnande. Om jag någonsin träffar honom igen, skall jag tacka honom för det arbete han gjorde.

Radioapparaten sprakade till efter några minuter. Höken meddelade att stridsledningsvagnen hade lämnat kompanicampen. Fänriken tog åter till orda.

- Ni hörde själva. Om en timme är majoren här. Se nu till att få ordning på det här zigenarlägret så att jag slipper skämmas för er!

Erlandsson började med att snygga till den anspråkslösa förläggningen. Jag lyckade få fänriken att förstå att kusten nu var klar, och att han borde skicka ut mig och Vedholm på en patrull. Till min förvåning gick han med på det, möjligen för att han ville slippa se mig. Med visst besvär lyfte vi ut en sektion av concertinan, den vall av meterhög taggtrådsrulle, som kringgärdade posteringen. Vedholm och jag plumsade ut i snön. När vi kommit ut på fältet framför vagnen, nådde snön oss en bit upp på låren. Jag minns att jag var oerhört upphetsad, men jag är inte säker på varför.

Vi var inte borta så länge, och när vi kom tillbaka hade Höken direktkontakt med stridsledningsvagnen. Jag minns inte exakt hur vi gjorde, men den komplicerade terrängen i bergen gjorde radiokommunikationen ganska svår. Alla fordon höll kontakt med kompaniet genom att signalera när man passerade vissa på förhand överenskomna platser, eller om man avvek från färdplanen. De sista kilometerna innan man kom fram till posteringen låg dock i radioskugga från kompaniets camp, vilket innebar att fordon fick signalera till oss så att vi kunde vidaresignalera till kompaniet.

Efter en stund hördes det välbekanta motorljudet, och majorens vagn rullade upp bakom taggtråden. Majoren hoppade trots sin höga ålder ner från vagnen utan besvär. Jag betraktade honom då som en tämligen ålderstigen man. Jag skäms när jag tänker på att han vid detta tillfälle var 34 år gammal.

Med raska steg tog han sig fram och ställde sig framför fänrik Dahlstedt. Majoren såg sammanbiten ut. Han pratade med låg röst. Vi andra hörde inte riktigt vad han sade, men fänriken svarade med desto högre röst. Majoren hade uppenbarligen förhört sig om skicket på oss andra. Dahlstedts svar lämnade dock inte utrymme för några tveksamheter om vårt stridsvärde. Det påminde om någon krigsfilm som jag hade sett, med det undantaget att majoren pratade skånska.

Dahlstedt redogjorde kortfattat för nattens och morgonens händelser. Till min stora lättnad berättade han inte att jag hade lämnat vagnen utan hjälm och skyddsväst. Majoren vände sig mot mig, och utan att ha blivit tillfrågad fyllde jag i med redogörelser för nattens brott mot vapenvilan, och artilleribombardemanget mot Doboj i synnerhet. Han tittade uppmärksamt på mig utan att säga något.

Plötsligt satte Katiusjarampen igång igen i dalen bakom majorens rygg. Trots hans häpnadsväckande höga ålder, var detta inte något han hade erfarenhet av. Han blev ögonblickligen hälften så lång, men när han såg att ingen annan tog skydd, reste han sig igen med en lätt förlägen min. Tjuten avtog, och vi betraktade raketernas färd upp mot himlen. De följdes av grå streck av rök som efter hand blev tjockare och mer diffusa, tills de slutligen upplöstes och försvann. Majoren vände sig åter mot oss.

- Raketartilleri major, upplyste jag honom, och gav honom ett stort leende.

Han log snävt tillbaka, och antagligen retade det honom lite att ljudet hade fått honom ur balans inför oss pågar.

Vid lunchtid anlände vår avlösning. Efter en kort överlappning gjorde vi uppsittning i vagnen och påbörjade vår färd hemåt mot kompaniet. Jag minns att jag kände mig som en helt annan människa. Jag uppfylldes av ett lugn, och en känsla av trygghet. Det var en känsla som jag hade mycket stor nytta av under de dramatiska månader som följde, även om känslan hade ytterst liten verklighetsförankring.

Efter drygt en timme var vi framme på campen. Jag bar in min packning, och när jag kom in mötte jag Olsson, som stod med armarna i kors och väntade på mig mellan tälten. Hela kompaniet hade blivit orienterade av majoren om dagens höjdpunkter vid vår postering.

- Nå?!

Jag log avmätt mot Olsson. Vi hade gjort värnplikten ihop, och han var den enda som jag säkert visste delade min barnsliga och oreserverade fascination för krig.

- Ja, vad säger man? Baptized in fire...

Hans reaktion var helt omaskerad. Aldrig någonsin har jag sett en människa utstråla en sådan ogenerad avundsjuka som Olsson gjorde då. Han nöjde sig emellertid inte, utan följde efter mig in i tältet, och stannade tills jag hade berättat allt både två och tre gånger. Olsson skulle dock själv få sin beskärda del av krig, och lite till, innan vi kom hem igen. Det var trots allt bara första veckan.

Fänriken förrättade under eftermiddagen en kort ceremoni som han kallade för ”debriefing”. Vi satte oss ner och pratade och drack öl. Med undantag för materielvården, var vi befriade från vidare tjänstgöring fram till följande morgon.

Det var svårt att somna den kvällen. Jag låg länge och tittade upp i den mörkgröna tältduken. Efter en halvtimme hörde jag endast den tunga andningen från mina kamrater. Plötsligt kom en röst från andra sidan av tältet.

- Jag vet vad du tänker nu.

Det var Erlandsson. Han såg mig inte, men på något sätt visste han ändå att jag var vaken.

- Nästa gång tänker du mindre på det. Det är lite konstigt det där. Efter ett tag blir det som en belöning varje gång det händer.

Orden hade en lugnade effekt. Jag somnade, och jag sov mycket gott. Erlandsson visste hur man gjorde en debriefing.