På kvällen den 3:e mars 1945 fick Nils Johnsson order om att omedelbart inställa sig vid Svea Trängkår i Linköping för att där utrustas och sedan delta i Svenska Röda Korsets räddningsaktion i Tyskland. Insatsen är idag känd under namnet de Vita bussarna och syftade främst till att rädda skandinaviska fångar från koncentrationsläger och föra dem till Sverige. Nedan kan du läsa Nils Johnssons nedtecknade minnen från insatsen. Texten har försiktigt redigerats språkligt för att i viss mån underlätta läsbarheten.

Av Nils Johnsson

Det hela började med att Folke Bernadotte reste till Tyskland i början av 1945 för att förmå Himmler att låta Sverige sända folk till Tyskland för att flytta skandinaviska fångar från koncentrationslägren och föra dem till Sverige, alternativt samla dem i ett läger utanför Hamburg. Himmler gav Folke Bernadotte tillstånd för detta bakom Hitlers rygg. Jag anmälde mig som frivillig att delta i insatsen.

Den 3:e mars 1945 förlovade Gerd och jag oss med varandra och vi firade med att äta en god middag på Tre Remmare. Gerd åkte därefter hem till Ulriksdal och jag tog sista bussen hem till Älta. När jag kom hem var farsan vaken och sa ”Vad fan har du hittat på nu igen? Det har kommit ett statstelegram där det står att du omedelbart skall infinna dig i Linköping.”.  Jag gjorde mig iordning och var beredd att gå. Det gick inga bussar på natten, men jag hade tur och träffade Gunnar som skjutsade mig till Centralen. Morgonen efter ringde Gunnar till Gerd och berättade att jag rest till Tyskland. Mycket tårar.

I Linköping utrustades vi av militären med fordon och kläder och allt som kunde tänkas behövas för vårt jobb i Tyskland. Sedan for vi till Hässleholm där fordonen målades vita med röda kors på taken. Därefter for vi över till Köpenhamn och sedan vidare över Stora Bält där vi åkte färja för vidare färd till Tyskland. Den första staden vi kom till var Kiel som var helt sönderbombad. Vi for vidare till Hamburg där vi slog läger och reste våra militärtält vid en skogsbacke. Efter lite vila gick färden vidare till koncentrationslägret Sachsenhausen där vi hämtade norrmän och danskar, men också några polacker. Vi körde dem till ett fångläger utanför Hamburg. Vi gjorde denna resa sju gånger. På en av våra resor stod jag och rökte då en norsk fånge kom fram och ville ha en cigarett av mig, vilket han fick. Han tog då upp ett cigarettmunstycke ur fickan och gav mig som tack. Jag hann inte prata med honom så mycket eftersom vi hade Gestapo med oss jämt. Innan han blev inmotad i bussen hann han dock berätta att han fått munstycket av en rysk fånge som gjort det av plexiglas och aluminium från ett störtat flygplan. Jag hoppas att han kom hem till Norge igen.

Vi jobbade mycket och var så uttröttade av allt nattjobb att fick choklad med någon slags narkotika i. Det hjälpte ett tag. Efter de sju resorna till Sachsenhausen fick vi vila lite. Vi övernattade i närheten av Torgau och kom överens om att vi skulle ge oss iväg igen kl 4 på morgonen. Dagen efter var det den 1:a april och vi måste ställa om klockorna till sommartid. Vi for österut igen. Tyskarna hade en jättekanon som de avfyrade en gång när vi var precis framför den och då blev jag rädd för första gången. Det var en fruktansvärd smäll. Vi for vidare och denna gång var löjtnant Svensson med i vår bil. Han satt mellan kompisen och mig. Kompisen körde och löjtnant Svensson sov mot min axel. Vi råkade hamna på efterkälken och körde fel, vilket irriterade Svensson. Till slut kom vi tack och lov ikapp de andra.

Vi hämtade danska fångar i ett läger som jag dessvärre inte minns namnet på. När vi hade lastat klart kom lägerchefen och sa ”jag har tre danskar till!”. ”De skall också med!” svarade Svensson och så blev det.

Det var ofta larm i radion om flyganfall. Vi hade radio i alla fordon så vi hörde när de var dags att dra i handbromsen och springa ut för att ta skydd. Bombplanen innebar ingen större fara för oss, men det var värre med jaktplanen. De engelska jaktpiloterna flög över och tittade först, men amerikanarna var mer skjutglada, så en av våra killar kom aldrig hem igen.

Andra gången jag var riktigt rädd var en gång när jaktplanen kom. Jag drog i handbromsen, kastade mig ut och sprang för att ta skydd under ett betongfundament. Innan jag kom fram kunde jag liksom känna kulorna som slog in i ryggraden. Det var dock fantasin som spelade mig ett spratt och det gick bra den gången också. Efter den resan fick vi vila.

Långt senare fick vi en del skit. Det var så att när vi lämnat fångar i Hamburg sa tyskarna att lägret var fullt och vi måste därför ta med oss andra utmärglade fångar och föra dem till de läger där vi skulle hämta skandinaver ifrån. Fångarna vi skulle flytta vägde ca 30 kilo. Vi kunde inte köra mer än en timme i taget innan vi var tvungna att stanna eftersom de måste ut. Det rann ur bägge ändar på dem och tyskarna använde gevärskolvarna för att klappa till dem. Då röt löjtnant Svensson till dem att de skulle ge fan i det och konstigt nog lydde de honom. Vi hade inget att sätta emot tyskarna. De hade vapen men inte vi. Vi hade kunna avbryta det hela och åka hem, men det gjorde vi inte. En av de sista resorna gick till Hannover och så småningom blev det hemfärd.

Klicka på länkarna nedan för ytterligare läsning om Vita bussarna:

Svenska Röda Korsets hemsida

Wikipedia