Drygt 6 000 svenskar deltog i FN-insatsen i Kongo under den s k Kongokrisen. Insatsen varade mellan 1960 och 1964 och FN-trupperna var flera gånger utsatta för mycket hårt tryck. I december 1961 var svenskarna, tillsammans med FN-trupper från Irland, Indien och Etiopien, inblandade i hårda strider om Katangas huvudstad Elisabethville. FN-styrkorna lyckades till slut besgra de katangesiska gendarmerna i staden och intog Elisabethville. Nedan kan du läsa om Bo L Anderssons upplevelser under de dagar som striderna pågick.

Av Bo L Andersson

14/12 1961

Andra dagen efter ankomst till Elisabethville. Väckning kl 06.00, mat 07.00. Ryggväskan packad med regnkappa, kokkärl och myggolja.

Uppställning kl 09.00. Med två st KP-bilar åker vi kl 09.15 på Chausse de Kasenga mot FINA-macken. Furir 4341 är inte ensam om att vara stressad. Vi lämnar bilarna kl 09.45. När vi går genom trädbevuxen terräng mot vår postering vid macken är vi beskjutna, men som tur är ligger skotten för högt. Kulorna viner över våra huvuden genom trädkronorna.

Vi har två amerikanska nyhetsfilmare med oss och en av dem lade ner kameran och gjorde korstecken. Därefter tog han kameran och fortsatte med oss.

Framme vid posteringen har vi en prickskytt 4361, liggande i skydd vid vägkanten nära huset där vi är. Jag och 4347 ligger i en grop vid huset tillsammans med ett granatgevär. Vi tar igen oss efter att ha grävt ner oss lite till i gropen. Vi var och hämtade lunch och middag. Det blev havregrynsgröt och mjölk, därefter forsatt grävande. Vi blir filmade under tiden vi gräver. Hela tiden viner det kulor i luften. 4347 högg hackan i en handgranat som av någon anledning hamnat i vår skyddsgrop. Irländarna kom på eftermiddagen och "rekade" med en pansarbil, sedan backade de 50 meter och öppnade eld över huvudet på de två grupper som låg på andra sidan vägen. Det blev ett jävla liv!

Efter kl 15.00 började det regna, så nu är det ännu lerigare vår grop. Står vakt med 4350 under passen 21-23, 01-03 och 05-07. Mycket regn under natten samtidigt som gendarmerna skjuter mot irländarnas positioner. Skottlossningen ljud blandas med grodornas kväkande.

Den 15/12 1961

Väckning kl 07.00. Spridd skottlossning hela tiden. Vi blir avlösta kl 08.15-08.45. Tillbaka på campen blir det vapen- och persedelvård. Ibland slår det kulor i taket på förläggningen. Det är obehagligt och jag hoppas att allt skall gå vägen.

Vår grupp går på vakt melan kl 12-18 och 24-06. Jag går mellan 15 och 16. En Canberra-bombare håller sig över Elisabethville och skjuter med grov ammunition. "Tunnorna" har varit här också.

Imorgon blir vi antagligen med på en större aktion från FN:s sida. Går den bra blir det eventuellt lugnare, säger de som vet.

Den 16/12 1961

Väckning kl 01.30. Tog utrustningen som vi gjort iordning kvällen före. Uppställning kl 02.00.

Kl 02.15 började vi, med all utrustning, gå på Chausse de Kasenga, där all belysning var släckt. Vi gick 10 minuter, sedan vila 2 minuter. Jobbigt med granatgevär och alla granater. Många är stressade. Det regnar hela tiden och eftersom det är nersläckt är det kolsvart, så vi är tvungna att hålla den som går framför i stridsselen. När vi passerar villor och annan bebyggelse blir vi beskjutna.

Omkring kl 03.00 kommer vi fram till en bäck som nu efter allt regn är 3-4 meter bred och ca 2 meter djup. Med granatgeväret på axeln och vatten upp till halsen kommer jag över. 4364 hamnar helt under vatten men tar sig trots allt över. Vi lägger oss i skydd av en häck och tömmer våra kängor på vatten. Alla är nog lite stressade eftersom vi skrattar åt hela situationen där vi ligger med benen i vädret. Sedan fortsätter framryckningen över en äng, men vi blir liggande där eftersom beskjutningen tilltar. Jag lägger granatgeväret framför mig som ett litet skydd mot de eventuella kulor som passerar. Egen granatkastareld sårar en svensk.

Kl 05-06 börjar det ljusna och då tar vi oss fram till ett hus där vi gräver ner oss bäst vi kan för att få skydd mot fientlig eld. Innan vi kom så långt var vi tvungna att dra med oss några i plutonen som blivit liggande i chock. Omkring kl 07.30 rycker vi fram efter 3. komp. som har förlorat en man. Granatgevär och kulsprutor lades på termitstackar för att skydda framryckningen.

Jag fick order av förv. Dahlén att ensam springa ut på en äng för att tysta "snipers" genom att lägga 2 st spränggranater i några hus varifrån de sköt. Jag laddade grg:t med en granat och tog med mig 2 st extra. Efter att ha lagt mig i skydd bakom ett träd och skjutit den första slängde jag ut tomhylsan, laddade på nytt och sköt. Båda skotten tog i målen. Därefter fortsatte vi framryckningen.

Något senare låg jag med 4354 som laddare på en termitstack som var ca 3 m hög. Under mig, på sidan av termitstacken ligger 4356 och håller mig i benen så jag inte glider ner. Vid foten av stacken ligger en annan kamrat som skakar i hela kroppen. Jag sköt 2 st spränggranater. Den första mot ett hus som rasade ihop. Andra skottet lade jag i en trädkrona så att brisaden slog nedåt mot marken. Jag minns inte själv, men 4356 säger att hela trädet exploderar i ett eldhav. De som skjutit mot oss tystnade. Hela tiden som vi låg på termitstacken var vi beskjutna.

Så småningom kom vi fram till ett bageri. Där torkade vi våra kläder vid de varma ugnarna och åt det bröd som fanns. Mycket gott.

Det var fortfarande "snipers" i farten. Furir 4349 med grupp tog en som satt i ett träd (se bild). När 4360 och jag låg i en skyddsgrop på en termitstack vid bageriet blev vi utsatta för en granatkastarattack. Granaterna slog ner runt omkring oss. Mycket otäckt! Under eftermiddagen togs Camp Massart.

Den 17/12 1961

På natten vakttjänst. 4360 och jag gick ihop. "Snipers" i farten även då. Under dagen förflyttades 3.e och 4.e grupp fram till vägkorset vid Avenue du Luxembourg och Avenue des Plaines, där gendarmerna tidigare skjutit in sig. Vid förflyttningen tar vi skydd i de hus vi passerar. Vid ett tillfälle, nära vägkorset, kom det en grk-attack. Några av oss låg vid fönsteröppningarna för att se var nedslagen är. I mitten av rummet står ett bord och under det ligger ett av våra befäl och tar skydd.

Framme vid vägkorsningen fixar 4362 och 4364  ett värn i en vägtrumma/avlopp. 4360 och jag grävde ner oss vid en häck (se översta bilden). Vi lade plåtar och dörrar samt annat skräp över värnet som skydd.

Vid 17-tiden hör vi ljudet av grk-granater. Jag springer mot 4360 i avloppstrumman. Då briserar en granat. Smällen och krutlukten kommer samtidigt. Jag slänger mig in i värnet. K-pisten fastnar i öppningen till brunnen så jag kommer inte in med benen. Då briserar den andra granaten. I skydd ser vi att jag blöder från vänster arm. Jag tar mig till sjukvårdaren, där vi även upptäcker att höger byxben är blodigt. Splitter i vaden. Omlagt med första förband. Något senare transporteras jag till campen med 4347 som hade "yxmage". Bilen åker via BCK-området. Mycket otäckt med all skottlossning i mörkret. Kommer till "sjukan" ca 19.30. De lade bara om såren och ger mig pc och morfin. Jag blev sittande i ett dike, omtöcknad av morfinet innan jag hittade till "luckan".

Den 18/12 1961

Till "sjukan" kl 09.00 och sedan vidare till italienska sjukhuset som ligger nära flygfältet. De röntgar arm och ben men splittret i vaden kunde de inte få ut och efter mer än 50 år sitter det fortfarande kvar. Det kommer sårade personer hela tiden, mer eller mindre skadade. Det ligger ett stort antal kroppar utefter sjukhusets vägg.

Medan jag väntar på transport tillbaka till campen passerar 12.e bataljonen till flygfältet för att åka hem! Jag äter lite och far sedan tillbaka till campen.

När jag kommer till campen får jag veta att 4364 fått en kula i höften efter att ha skjutit med granatgevär mot "grk-bilar". Han klarar sig och flygs till Leopoldville för sjukvård.

Jag lade mig på "luckan" efter kl 21.00.

Det här är min personliga upplevelse av vad som hände de här dagarna i december 1961. Andra i plutonen kan ha en annan uppfattning.

Bo L Andersson

Läs mer om ONUC-insatsen på Försvarsmaktens hemsida genom att klicka här.