Drygt 6 000 svenskar deltog i FN-insatsen i Kongo under den s k Kongokrisen. Insatsen varade mellan 1960 och 1964 och FN-trupperna var flera gånger utsatta för mycket hårt tryck. I december 1961 var svenskarna, tillsammans med FN-trupper från Irland, Indien och Etiopien, inblandade i hårda strider om Katangas huvudstad Elisabethville. FN-styrkorna lyckades till slut besgra de katangesiska gendarmerna i staden och intog Elisabethville. Nedan kan du läsa om Göran Larssons upplevelser under de dagar i december 1961 som striderna pågick.

Av Göran Larsson

Den 14/12 1961

Vår första uppgift blir bevakning från en postering halvvägs in till staden. Skotten visslar i luften och det kan inte förnekas att man känner sig ganska skraj.

Vi tillbringar natten vid posteringen med uppgift att med enbart en man i sänder i tvåtimmarspass stå en bit från övriga gruppmedlemmar i en grop och spana in mot staden. Enda kontakten med gruppen var en larmlina att rycka i om det var fara å färde.

Jag kan försäkra att man i den becksvarta natten, spanande mot en ny och vilt främmande miljö och med intensiv skottlossning inte var särskilt kaxig.

Vi blir avlösta dagen efter och hemtransporterade till Campen. Hemkomna får vi order att packa stridsutrustning och göra oss klara för i natt anfaller vi Camp Massart.

Den 16/12 1961

Klockan 03 på morgonen (jag fyllde 22 år den dagen) påbörjas insatsen med FN styrkor från flera nationer. Vår framryckning till fots sker i becksvart mörker, allt var mörklagt, regnet forsade ner. Vårt kompani under ledning av major NN ryckte fram plutonvis med någon vägvisare i täten. Vi nyanlända som helt saknade orienteringsmöjlighet fick se till att inte tappa kontakt med den som gick framför i kolonnen. Det pågick kraftig eldgivning och granatkastareld i alla riktningar runt om oss.

Vi tog oss fram i helt okänd terräng, ju närmare vi kom mot Camp Massart, desto kraftigare blev eldgivningen. Vissa sträckor fick vi åla/krypa medan kulorna visslade strax ovanför oss. För att inte tappa kontakt höll vi i stridsselen på den framförvarande soldaten.

Vid ett tillfälle när vi kröp fram i vegetationen, kände jag plötsligt under mig en av någon framförvarande tappad handgranat som när jag tog i den kändes varm. Jag reagerade instinktivt och slängde den åt sidan så långt jag kunde eftersom jag fick känslan av att den skulle kunna brisera.

Regnet forsade ner och vi kom fram till något som i vanliga fall var en bäck som man enkelt skulle kunna ta sig över. Nu var den bred och djup efter det myckna regnandet, vi tog oss över bäcken med vatten till bröstet. Det man hade i fickorna som plånbok med körkort och kanske fotografier blev helt förstört. Jag fick efter hemkomsten se till att förnya mitt körkort.

Gryningen närmade sig och vi kom fram till en byggnad i kanten av en mer öppen terräng. Några av oss fick i uppdrag att ta oss upp på byggnadens platta tak för att speja, major NN var med uppe och gav oss uppmuntrande tillrop när vi tryckte platt mot taket för att speja mot vårt anfallsmål som låg bortom den öppna terrängen som gränsade till Camp Massart. Det fanns i den bortre kanten höga träd varifrån vi besköts av de kvarvarande belgiska legosoldaterna.

Vi påbörjade framryckningen på skyttelinje över den öppna terrängen med eldunderstöd av granatgevär, vi höll oss så lågt vi kunde och tog skydd bakom termitstackar som vi passerade. Eldgivningen mot oss besvarade vi med våra k-pistar när vi tyckte oss se någon som från träden besköt oss. Vi får skatta oss lyckliga över att endast en i vårt framryckande kompani sårades.

Vår beväpning var ju inte lämpad för att bekämpa krypskyttar som på stort avstånd besköt oss, så resultatet av vår eldgivning blev förmodligen klent. Vi kom till slut fram till det som var vårt första etappmål, en fastighet i Camp Massarts utkant som inhyste ett stort bageri.

Fastigheten var övergiven, de rumsstora ugnarna varma. Huttrande av väta och kyla fick vi värma oss, i ugnarna fanns nybakat bröd som vi naturligtvis hungriga som vi var, åt av.

Vi fick tillfälle att vila en stund inne i bageriet, poster sattes ut för att bevaka. En civilklädd legosoldat försedd med gevär med kikarsikte greps av en av våra utsatta poster när han förmodligen skulle dra sig tillbaka efter att från ett träd utsatt oss för beskjutning. Han förhördes på plats av major NN varefter han fängslades. 

Under framryckningen denna morgon, besköts Camp Massart från flera håll av de FN-styrkor som ingick i uppdraget. Granatkastare och granatgevär användes under beskjutningen varvid gendarmerna inne i campen till slut tog till flykten till fots och med de fordon som fanns tillgängliga. Sönderskjutna jeepar vittnade om att våra granatgevär satt stopp för vissa flyende.

Vår trupp kunde sedan ta sig in i campen utan motstånd.

Den 17/12 1961 

Den 17 december blev truppen fördelad med olika uppgifter, min grupp blev ålagd vakthållning utanför och i en villa på området som blev kompanichefens bas. Vi fick i uppdrag att förstärka skyddet runt villan genom att gräva skyddsgropar till de av oss som bevakade villan.

Gendarmerna som flytt dagen innan, besköt oss nu med granatkastare från ställningar utanför campen. Beskjutningen var intensiv, granaterna damp ner lite överallt inom campen varmed grävandet av skyddsgropar skedde med stor intensitet. Den personal som inte höll vakt eller grävde gropar, fick uppehålla sig i villan vars tak utgjordes av plåt som inte gav något som helst skydd vid direktträff av någon granat.

Väl medvetna om detta sökte vi skydd var helst vi kunde, när marken utanför villan perforerades av granater tog vi skydd under möbler och mattor. Två soldater i vår omgivning sårades lindrigt av splitter.

Samma kväll förflyttas vår grupp till campens bortre sida som gränsar till järnväg. Min grupp under ledning av furir NN blev förlagda i lokal intill bomförsedd in-/utfart där vårt uppdrag skulle bli att från vaktkur sköta bevakning.

Den 18/12 1961

Kvällen till den 18 december blev jag och tre andra ur gruppen valda att under ledning av sergeant NN delta i ett vanskligt spaningsuppdrag för att försöka lokalisera en granatkastarställning som ständigt besköt oss.

Uppdraget bestod i att i nattmörkret ta oss fram till och över en järnvägsbank och vidare ner mot närliggande stadsbebyggelse för att lokalisera granatkastaren.

Med lätt utrustning bärande k-pist, hjälm och stridssele och försedda med kraftiga avbitare smög vi fram mot järnvägsbanken som längs båda sidorna var omgärdad av kraftigt stålstaket. Vi klippte hål i staketet och närmade oss banvallen där plötsligt blodet isades i våra ådror vid åsynen av något som i ljuset från natthimlen såg ut att vara pipan på en kulspruta. Vi låg blickstilla tills vi insåg att det var handtaget till en spårväxel som pekade mot skyn. Vi tog oss över järnvägen till dess andra sida där vi klippte oss genom även det staketet.

Nu närmade vi oss stadsbebyggelsen där vi trodde att granatkastaren var belägen. Vi tog oss ner till en gårdsplan omgärdad av fastigheter i tegel. Vi låg där och spanade, vårt befäl trodde sig ha upptäckt platsen varifrån granatbeskjutningen skedde.

Vi skulle just börja dra oss tillbaka när vi plötsligt fick granateld mot platsen där vi låg. Vi spred ut oss och tog skydd så gott vi kunde intill tegelfasaderna, hade jag kunnat krypa helt under hjälmen så hade jag gjort det.

Det small av krevader och vi hörde hur splittret slog in i tegelväggarna så att det smattrade.

Vi hade troligen änglavakt, salvan med granater upphörde och vi tog till fället i akt att snabbt ta oss tillbaka genom de klippta hålen i staketen. Väl igenom, sprang vi mot den egna förläggningen. Under återtåget kände en av gruppmedlemmarna att det smärtade och skavde i en känga. Det visade sig vid återkomsten vara ett splitter som trängt genom kängan men enbart skapat ett ytligt sår.

Resten av den natten delar vi vakthållning i tvåtimmarspass som efterföljs av entimmars sömn/vila varefter vakthållning på nytt påbörjas. På dagen som sedan följer får en annan grupp ur vårt kompani uppdraget att i dagsljus ta samma väg över järnvägen som vi gjort natten innan. I gruppen fanns granatgevärsskytten NN. De lyckades ta sig över järnvägen, upp på ett litet krön med god utblick mot den nedanför liggande bebyggelsen där vi på natten lokaliserat granatkastaren som var placerat på en balkong på andra eller tredje våningen i en byggnad. Gruppens uppgift var att med granatgevär slå ut granatkastaren. NN låg beredd i eldställning klar att skjuta, då han samtidigt upptäcks av en gevärsskytt intill granatkastaren. Skytten siktar mot NN och avlossar ett skott som träffar honom i låret.

I samma ögonblick avfyrar NN sitt granatgevär vars projektil träffar och slår ut granatkastaren. Hur det gick med gevärsskytten kan man bara gissa, det förtäljer inte historien.

NN får hjälp av övriga i gruppen att ta sig tillbaka till oss andra som då befann oss vid den postering varifrån de hade utgått. NN förbands på plats, skottet hade träffat enbart mjukdelar. Han blev senare förd till Leopoldville för fortsatt vård och om jag minns rätt hemtransport därefter. Hans gruppkamrat chockas vid tillfället enligt de dagboksanteckningar som jag gjort. 

Läs mer om ONUC-insatsen på Försvarsmaktens hemsida genom att klicka här.