Människans bästa vän

Den 28 februari 1988 inträffar en allvarlig minolycka utanför byn Blat i södra Libanon. I det pågående inbördeskriget i Libanon hade minor använts mycket frekvent och trots ett relativt lugn på vissa platser och under vissa tider så fanns hela tiden hotet från gamla mineringar, vissa identifierade men många bortglömda eller aldrig markerade. Sverige hade förstärkt FN-insatsen, UNIFIL, med hundar för minröjning.

Den här dagen kommer rapporter in om ett nedslag av Katyusha-raketer och en norsk patrull sänds ut för att undersöka den eventuella nedslagsplatsen. När patrullen påbörjat undersökningen av området händer det som inte får hända, en av de norska FN-soldaterna går på en mina och skadas svårt.

Den tidigare sökoperationen tar nu en helt annan riktning och övergår till en räddningsoperation. Soldaterna på plats påbörjar försök att hjälpa sin skadade kamrat men när de skall bära ut den skadade på en bår, går även en av bårbärarna på en mina. Situationen som den norska patrullen nu befinner sig i är nu mycket allvarlig och svår.

Samtidigt som soldaterna på plats har inlett räddningsoperationen och den första soldaten har skadats så har det svenska fältsjukhuset i Libanon satts i högsta beredskap och ytterligare resurser har börjat transporteras till olycksplatsen. Med i förstärkningen finns den svenske FN-soldaten och hundföraren Anders Johansson med sin hund Loffe och kollegan Engelskär med sin hund Tarras. Bägge hundarna och deras hundförare är specialutbildade på minröjning. Ett intensivt och farofyllt arbete med att röja fri väg och lyfta ut de skadade soldaterna ur minfältet inleds. Efter en timme kan de skadade norska soldaterna avtransporteras och efter ytterligare en timme har så pass mycket av minfältet klarerats att samtliga soldater kan ta sig oskadda från platsen.

Anders Johansson hade tjänstgjort tidvis i Försvarsmakten de senaste 7 åren och hundtjänsten hade gått som en röd tråd ända sedan värnplikten i Flygvapnet 1981. Totalt genomförde Johansson tre FN-missioner i Libanon – L07, L12 och 94L. Under de två första missionerna tjänstgjorde Johansson med vakthunden Wass och med Immer, en vakthund som hade varit med sedan FN-insatsen i Sinai. Under missionen 94L, då minolyckan inträffade, tjänstgjorde Johansson med hunden Loffe som var utbildad för minröjning hemma i Sverige. Efter räddningsoperationen uppmärksammades de bägge svenskarna och deras hundar av bland annat den norska förbandschefen och av Sveriges dåvarande försvarsminister Roine Carlsson.

Det svenska fältsjukhuset som sattes upp i Naqoura i Libanon är den hitintills längsta insatsen med ett fältsjukhus för Sveriges del. FN-insatsen UNIFIL i sin helhet startade med att svenska skyttesoldater flyttas från FN-insatsen i Sinai 1978. Varefter insatsen växte i Libanon skickades nya trupper från Sverige.

I inledningen av UNIFIL ansvarade Norge för fältsjukhuset och ambulanshelikoptrar.  När två läkare och två piloter blivit nedskjutna och omkommit, drog sig Norge ur och Sverige övertog ansvaret för fältsjukhuset. Italien övertog ansvaret för ambulanshelikoptrarna. Mellan åren 1980 och 1991 ansvarade Sverige för att sätta upp, bemanna och driva fältsjukhuset i Libanon vid Camp Silvia i Naqoura i södra Libanon. Under insatsen bemannade Sverige utöver ett fältsjukhus även en underhållsbataljon under lång tid och så sent som under 2000-talets början deltog man med minröjning och marina övervakningsuppdrag. De svenska minhundarna Loffe och Tarras, och deras hundförare Johansson och Engelskär var under sin insats underställda det norska ingenjörskompaniet.