Mot Kilubi

Berättelsen nedan kommer från Sven Thufvesson som tjänstgjorde i Kongo (och delvis i Gaza) på bataljonerna V G, VIII G/K, XVIII K och XX K.  Det som återges berör oroligheterna hösten 1962 - våren 1963, och mer specifikt handlar det om vad som hände efter anfallet mot Kaminaville,  då Sven var gruppchef i pansarbilen Lulle-Belle. Denna pansarbil var av modell M8 och hade beslagtagits från gendarmeriet i Katanga. Gendarmeriet hade använt sig av dessa pansarbilar i striderna mot FN-trupperna. Två pansarbilar av denna typ försattes ur stridbart skick av svenskarna vid anfallet mot Kaminabasen i september 1961. Under hösten 1962 iordningställdes dessa två igen och användes i december samma år i strider mot gendarmeriet. Under dessa strider anträffades ytterligare två fordon. Samtliga ingick i den svenska pansarbilsplutonen som direkt var underställd bataljonschefen.

Av Sven Thufvesson

Inför uppgiften att vara tätfordon mot Kilubi hade Lulle-Belle förstärkts med en ny ”fjärdeman”. Bengt Herring, veteran från ”tolvan”, välkommen i gänget. Förhållandet mellan kaptenen - som var chef för uppdraget - och mig blev dåligt redan i starten. Skulle han i ett skarpt läge svara för vår säkerhet med hjälp av de båda 36:orna? Vi ställde oss mycket tveksamma men var skyldiga att lyda order. Herring och jag skulle stå oskyddade på bakpansaret för att skjuta med 12,7:an.

Slut på sötebrödsdagarna. Strax före klockan fem en kväll fick vi order att vara stridsberedda inom en timma. Målet var Kilubi kraftverk. Ring så kommer vi! Lulle-Belle skulle vara tätfordon i kolonnen. Kaptenen hade med hjälp av flygfotografier förberett uppdraget och skulle leda anmarschen från min stridsplats. Onödigt, tyckte jag eftersom att det fanns en extrastol bredvid föraren. Själv fick jag med Herring ta hand om 12,7:an på bakpansaret och kaptenen skulle sköta 36:orna vid strid. Jag hade laddat upp med nya band försedda med extra spårljus eftersom det eventuellt kunde bli strid i mörker. Jag visade var extrabanden fanns nere i vagnen innan jag flyttade över till 12,7:an.

Åtta svenska mil på dåliga vägar låg framför oss. Vi skulle vara framme i Kilubi precis i gryningen för att på så sätt överraska gendarmerna. Under första pausen ville kaptenen veta hur man hanterade kulsprutorna. Jag trodde att han var erfaren på denna vapentyp. Efter en kort orientering skulle allting fungera. Jag lovade att vi skulle hantera 12,7:an över hans huvud. Bitvis var det mycket vatten på vägarna. Tittade man bakåt, såg det ut som man åkte i en snabb motorbåt . ”Töreboda” hade fullt jobb att växla för att utnyttja motorstyrkan till det bästa. I bland var han tvungen att ”stålväxla”, d.v.s. växla utan att frikoppla för att hålla ”skutan” igång.

Jag var inte ”skitskraj” för att jag på nytt skulle komma i strid, men min mage började krångla under natten. På FN-språk kallas det för ”yxmage” men i civilt dagligt tal för maginfluensa. Man kunde inte be kaptenen att stanna kolonnen för att jag skulle gå på ”toaletten”. Med en lina runt bröstkorgen som förankring och med nedhasade byxor, backade jag på bakpansaret medan Herring slakade på linan. Längst bak på gallret för utgående luft från motorrummet, hukade jag mig och utförde mitt behov. Den varma luften kändes skön om stjärten och killarna i den bakomvarande bilen fick sig ett gott skratt. Under en paus vid fyratiden undrade kapten om han kunde krypa ner på durken vid ett skarpt läge. På så sätt kunde jag hoppa över till min stridsplats i tornet. Det var nog den bästa lösningen för att utnyttja alla vapnen i vagnen.

Vi nådde vårt anfallsmål strax före gryningen. Cykelburet infanteri säkrade samtliga dammluckor och förhindrade att sprängladdningarna utlöstes. Uppdraget lyckades och fordonskolonnen körde in i kraftverksområdet. Vi fick till uppgift att rensa förläggningsområdet. Tomt och övergivet trodde jag, när jag till fots skulle undersöka en byggnad. En beväpnad gendarm sprang ut, vände mig ryggen och flydde in i skogen. Jag avstod att skjuta och kompisarna i tornet kunde inte skjuta för risk att träffa mig. Inte ett enda skott avlossades i Kilubi och kraftverket räddades.

Lulle-Belle skulle ingå i rörlig reservstyrka i händelse av motanfall. Under backning till uppställningsplats lossnade gasvajern. Aldén ner vid pedalstället, ”Töreboda" vid förgasaren och efter en stund var felet avhjälpt. Man ropade till Aldén att prova gasreglaget. Han svarade inte. När vi tittade ner på durken, fann vi honom sovande med broms- och kopplingspedalerna som huvudkudde. Klockan var nu sju på morgonen. Vi hade varit i gång över 24 timmar. Vi erbjöds vila men hann inte somna förrän ny order kom: ”Lulle-Belle återgår snarast till basen”. Ring så kommer vi! 

Trots att vi varit igång över 24 timmar i sträck och inte ätit under de senaste 15 timmarna, blev vi beordrade att direkt återvända till Kaminabasen. Vi hade ingen karta utan körde i nattens hjulspår med förhoppning att vi var på rätt väg. 

Det kändes bra att få återvända till basen för att få möjlighet till vila och mat. Vi borde vara där om fyra timmar om vi kunde köra för fullt i dagsljus. Efter cirka fyra svenska mil hände det. Kopplingen ville inte längre. Vi sprutade in eldsläckarevätska, vi kastade in grus men inget hjälpte. ”Bellan” stod stilla och bara brummade. Vi befann oss i ett område där det mycket väl kunde finnas gendarmstyrkor kvar. Via radion försökte vi nå hjälp men ingen hörde oss. Aldén och Herring begav sig till fots mot basen. Utrustade med eldhandvapen, handgranater, lite proviant och vatten begav de sig i väg. Fyra svenska mil till fots i fiendeland, hungriga och trötta. Skulle de lyckas? 

Innan de gav sig i väg hade vi soldatråd. Skulle vi stanna alla fyra och invänta nästa dags gryning då risk för ett anfall var överhängande, eller skulle två man utgå för att skaffa hjälp. Vi gjorde rätt, vi hade inte klarat oss ensamma i strid.

”Töreboda” och jag stannade vid vagnen. Vi gjorde skenmineringar framför och bakom på vägen. Dessutom lade vi torra kvistar på vägbanan för att på så sätt få larmminering under mörker. På båda sidor om vägen fanns kärr med grodor. De skulle bli våra vakthundar. Skulle någon komma över kärren, skulle grodorna tystna. Vi grävde värn framför och bakom vagnen. Vi övade för mörkerstrid. Om något fordon kom, skulle jag fram till värnet medan ”Töreboda” bemannade tornet. Var fordonet fientligt skulle jag ducka i värnet och ”Töreboda” skjuta över mig med kulsprutorna. Jag skulle från värnet kasta handgranater, så nog skulle en fiende få ett varmt mottagande.

Innan mörkret kom passade vi på att koka kaffe. Vi fick ganska snart sällskap vid matbordet av jättemyror. Enda möjligheten att slippa dem var att bränna på marken med blåslampan. (Därav uttrycket ”att sätta blåslampan på någon!”?) Vi bäddade på bakpansaret med en presenning och delade upp vilan i 30 minuters perioder. På bakre höger flygel lade vi en tub med svensk julleverpastej. Den som hade vakten gick ett varv runt ”Bellan”, tryckte ut lite pastej på tummen, in i munnen och ett nytt varv. Detta var enda möjligheten att hålla oss vakna när vi hade vakten. Vi var ju inne på andra natten utan vila. Vid avlösningarna rökte vi. En kröp ner på durken, den andre täckte med presenningen så ingen eld syntes.

Strax efter klockan tre såg jag ljussken på vägen från Kaminabasen. En bil var på väg mot oss. Jag väckte ”Töreboda” som tog plats i tornet och själv hoppade jag ner i värnet vid skenmineringen. Bilen stannades vid mineringen och man anropade oss på skånska. Folke Norberg! Du är vår räddare! Tack! Aldén och Herring hade i mörker kommit fram till basen och blivit gripna av Ghanasoldater. De två blev inte trodda och hölls i arrest lång tid under natten. Att ha förflyttat sig i mörker till fots så lång sträcka, stämde inte. Slutligen kontaktades den svenska bataljonen och hjälp kunde sändas ut.

Tänk om jag hade halkat i värnet när bilen stannades. ”Töreboda” hade kanske då uppfattat rörelsen som om jag sökte skydd och hade tömt två band mot våra räddare. Det kunde blivit en verklig tragedi. Vi röjde inte våra skenmineringar, vilket hade till följd att en lastbil tillhörande Ghanabataljonen följande morgon körde i diket när föraren såg ”minorna”. Ett helt kompani stridsgrupperade sig i området, innan bluffen upptäcktes. Eftersom Aldén och Herring blivit illa behandlade under natten, tyckte vi att Ghanabataljonen ”fått betalt för gammal ost”. När vi kröp till sängs på basen hade vi i stort varit igång 48 timmar. Vi sov gott nästan hela dagen, innan vi började reparera ”Bellan”.

I Kaminaville hade vi som krigsbyte tagit mycket reservdelar. Det var inget större problem att få Lulle-Belle ”på fötter igen”. När vi jobbade i verkstaden, gjorde vi väl saker som man inte skulle gjort under normala förhållanden. Nu långt efteråt hävdar Leif Aldén, att jag med skärbrännare skulle dela ett bensinfat. Det hade varit vattenfyllt för att bensinångorna skulle dunsta bort. Oaktat detta blev det en explosion. Jag klarade mig tydligen, men har inte något minne av händelsen. Däremot minns jag alltför väl hur ”Töreboda-Karlsson” skulle göra om kanonammunition. Vi hade som krigsbyte kommit över ett antal spränggranater. Felet var att skalet blivit rostigt och man skulle kanske varsamt slipa bort rosten med sandpapper. ”Töreboda” tyckte att denna procedur var för långsam. När jag kom till verkstaden var samtliga mekaniker utflugna. Ensam stod ”Töreboda” vid en svarv och gjorde om projektilerna. Han hade lyckats göra någon helt klar, när jag stoppade honom. I bland kan man ha tur, vi hade endast en svarv i verkstaden!

Mestadels hade vi nu ”8-17-jobb”. Patrulltjänst till olika byar. Vi letade fortfarande efter gendarmer och legoknektar. Oftast jobbade de två pansarbilarna i par. Den främre bilen hade tornet klockan sex, medan den bakre hade sitt i normalläge framåt. På så sätt kunde vi försvara oss i närstrid genom att skjuta rent åt varandra. Ett uppdrag minns jag speciellt. Folke Norberg och jag skulle med våra bilar avpatrullera ett vägavsnitt och kontrollera två byar. Vid 12-tiden skiljdes våra vägar.Vi hade bestämt återsamling vid 17-tiden. Lulle-Belle var tillbaka i god tid vid vägskälet. Vi väntade länge på Norbergs bil som kom först i skymningen vid sextiden. På bakpansaret låg två långa vita lådor. De såg ut som likkistor. Vad hade hänt? ”Jo”sa Folke, ”vi kom fram till byn intill järnvägen. Vid ett godsmagasin stod en gendarm på post. Fullt beväpnad. Jag gjorde avsittning under höjd beredskap och gick fram till posten. Jag hade försett mig med en kommandostav som alla afrikanska officerare bar. På skånska beordrade jag honom att tillkalla resten av styrkan. En chef och sex man kom springande. De ställde upp prydligt på linje och jag visiterade dem. Min stålblick mötte dem när jag riktade anmärkningar om oknäppta knappar och dålig skoputs. Jag beordrade dem ”lägg gevär” och på skånska talade jag om att kriget var slut. Ur egen ficka betalade jag ut avlöning, tog av dem axelklaffarna och upplöste förbandet. Vi tog hand om deras vapen”. De vita lådorna då? ”Jo vi passerade en skövlad missionsstation. Det enda av värde som fanns kvar var två stora svensktillverkade fotogendrivna kylskåp”.

Motorofficeren, kapten Bertil Jernberg, var med på ett patrulluppdrag. När vi rastade intill en by blev vi beskjutna. Jernberg ”tog skydd” bakom jeepens kapell men jag fick tag i och kastade ner honom och mig själv i ett dike. Jag minns inte så mycket av denna händelse men Jernberg klarade sig. Senare tackade han mig för att ha räddat hans liv och för att jag ”brukat våld mot överordnad”!!

Även fältprästen råkade illa ut vid ett uppdrag. På återvägen åkte han med oss sittande på frampansaret och hållande med en hand i kanonröret. I hög fart beordrade jag stopp vid en övergiven posteringshydda. Pansarbilen stannade men inte prästen. Han for framåt och i backen på alla fyra. ”Helvete, prällen föll av”, hördes det från förareplatsen. Prästen kravlade sig upp, blodig och lerig rusade han fram till ”Töreboda”. ”Jag förlåter dig för att du kör som en raggare, men inte för att du svär i min närvaro”, yttrade han något vredgat. Efter en kort stund blev de två mycket goda vänner och händelsen var utagerad.

På militärcampen i Kaminaville hade vi tagit hand om två pansarbilar. Dessa skulle sättas i stridbart skick och målas i FN:s stridsfärger. Min skytt, Leif Aldén, hade blivit befordrad till furir och chef för en bil. För att skaffa flera reservdelar var vi några som flög ner till Elisabethville. Där fanns det sönderskjutna fordon varifrån man kunde plocka reservdelar. En svensk furir var placerad i stan som sambandsman och bodde i en villa, där även vi fick plats. Han disponerade en kraftig lastbil och visste att vid den indiska campen stod en sönderskjuten pansarbil. Vi var ute på kvällen för att ”kolla läget”. Bilen stod intill avfartsvägen som ledde till den indiska förläggningen. Vi beslöt oss för att följande morgon ta hand om bilen. Den skulle med hjälp av lastbilen bogseras till flygfältet. Där hade vi verkstadstillgång för att plocka bort de detaljer som vi behövde. Vi körde ut i gryningen. Allt var förberett för ”snabba ryck”. Koppla, en man ner på förareplatsen och iväg. Det lyckades inte. Plötsligt var vi omringade av grymma indiska soldater som med sina bajonetter tvingades oss till en vaktlokal. Så kom det sig att bland andra var en tulltjänsteman och en polis - båda från Sverige - gripna för stöld. Pansar-bilen tillhörde indierna och var ett bevis på hur skickliga de var på att bekämpa sådana fordon.

Den indiske chefen var en förstående man. Sedan vi bett om ursäkt för vårt tilltag, blev vi hans gäster. Vi fick plocka bort alla inre detaljer från pansarbilen. Enbart hjul, torn och den sönderskjutna karossen var man intresserad av att behålla. Under två dagar var vi deras gäster. Vi blev ofta bjudna på te med getmjölk och mycket socker. Det smakade utmärkt i det ruggiga vädret. Dessutom lunch båda dagarna. Nu efteråt kan det väl erkännas, att vi fann maten så kraftigt kryddad att vi hade vissa svårigheter att äta alla sorterna som serverades. Som tur var bjöds det på mycket vatten till måltiderna.