Svenska bataljon 12K var förlagd i Kongo mellan 7 juni och 15 december 1961. Situationen var mycket ansträngd och de svenska FN-soldaterna var flera gånger inblandade i hårda strider. Tillvaron på den svenska campen i Elisabethville var mycket besvärlig då man under perioder låg under slumpvis beskjutning. Lennart Söreke, som deltog i bataljon 12K, beskriver nedan hur livet på den svenska campen kunde te sig.

Av Lennart Söreke

Normalt bodde jag tillsammans med mina kollegor i en villa utanför själva campen, men under striderna fick vi flytta in och bo på campen. Granne med den s.k. Signalvillan där signalplutonen hade sin tjänstgöringsplats låg köket. Vid köket låg en villa som användes som matsal. Just den här dagen när jag skulle äta lunch och var på väg in i matsalen, small det. Jag höll tallriken med mat i vänster hand och tryckte ner dörrhandtaget med höger då en kula slog in i nyckelhålet under min hand. Det märkliga är att samma sak hände dagen efter, men då slog kulan in i dörrbladet ca 20 cm lägre än föregående dag. Efter att ha klarat mig från skador två dagar i rad vågade jag inte chansa utan ändrade till en tidigare lunch.

Till Signalvillan hörde ett förråd som låg ca tio meter bakom villan. Runt tomterna fanns kraftiga häckar, vilket gjorde att när vi låg under beskjutning och kulorna passerade häckarna gav de ifrån sig ett karakteristiskt pipande ljud. Var jag på väg till förrådet för att hämta något och gick in lugn takt, började eldgivningen direkt och då hördes det pipande ljudet när kulorna passerade häckarna. Om jag däremot gjorde förflyttningen med språng hände ingenting. Så, i fortsättningen blev det med språng som gällde för alla vid besök i förrådet.

Vi blev beskjutna med olika typer av vapen. Bland annat användes en kulspruta med 12 mm kaliber. Den hade en lägre eldhastighet än vad kulsprutor normalt hade och var därför väldigt lätt att känna igen på det lite mörkare ljudet. Jag var utanför Signalvillan när det sköts en salva med den här typen av kulspruta. Jag hörde ett annorlunda ljud som liksom verkade tappa fart samtidigt som det skramlade till på villans tak. Jag stod så nära villan att när jag hörde att något började rulla på taket hann jag fram och fångade upp det. Det var en fortfarande varm kula från en kulspruta med 12 mm kaliber. Kulan har jag fortfarande kvar (se bild).

Trots den stora mängden kulor som nästan hela tiden var i luften, var det tack och lov mycket få som ställde till skada.