NÄR MOR BLIR SJUK

Som utsänd till annat land uppkommer inte sällan en maktlöshet inför det som händer familj och vänner i Sverige. Om detta vittnar brev och dagböcker som finns i Fredsarkivet. Det som angår en mest blir plötsligt långt borta, både bildligt och bokstavligt och därmed utom kontroll. Om man dessutom upplever att man inte får all information om vad som händer där hemma så blir maktlösheten och oron ännu större, samtidigt som den för den utsände så viktiga känslan av delaktighet blir allt mindre.

Christer Thagesson deltog hösten 1975 i bataljon 57C på Cypern. Han visste att hans mor var sjuk i cancer, men inte att slutet närmade sig snabbt. Hans mor hade uttryckt en önskan om att Christer inte skulle få veta allvaret för att inte oroa honom. Tack vare att hans bror Leif och flickvän Helene till slut valde att berätta för Christer så var han åtminstone lite förberedd när telegrammet kom den 4 oktober 1975.

I början av september 1975 får Christer två brev, ett från Helene och ett från Leif. Bägge breven berättar samma sak - modern har inte långt kvar.

Som anhörig till en utsänd är det ett mycket svårt beslut att inte berätta för den utsände. Skall man, som i det här fallet, ta hänsyn till den sjukdomsdrabbade eller den utsändes vilja att få veta? Helene och Leif gjorde till slut valet att berätta för Christer, men också be honom om att inte berätta för sin mamma vad han vet. Trots det fortsätter Christer och hans mamma att skriva till varandra. De sista raderna han får från sin mor är ett vykort daterat den 22/9 1975.  

Christers historia visar att de svenska utsända inte sällan upplever två känslomässiga fronter, en i landet de reste till, en i landet som är kvar där hemma.

Hjärtligt tack till Christer Thagesson som delat med sig av sina brev och sin berättelse.