Ingenjör Per-Arne Andén tillhörde den svenska tekniska kadern som av FN sändes till Kongo i augusti 1960 i syfte att hålla infrastrukturen igång under den pågående konflikten i landet. Kadern bestod initialt av 30 civilutsända ingenjörer som fördelades på olika uppdrag, t ex till kraftverket i Kilubi och ett utdikningsprojekt utanför Leopoldville, nuvarande Kinshasa. Per-Arne var chef för utdikningsprojektet.

I slutet av november 1960 utbröt oroligheter i Leopoldville när soldater ur den kongolesiska armén, Armée National Congolaise (ANC), skulle gripa den ghananske diplomaten Nathaniel Welbeck, som en månad tidigare förklarats persona non grata av den kongolesiska regeringen. Welbeck vägrade att lämna sin post på Ghanas ambassad i Leopoldville och skyddades där av tunisiska FN-trupper. Den 21 november omringades ambassaden av ANC-soldater som konfronterade de tunisiska trupperna på plats. Överste N’Kokolo från ANC begärde att Welbeck skulle utlämnas, men tunisierna vägrade.

”Den slutgiltiga gnistan som fick striderna att utbryta var rykten om att en ghanansk överste som fanns på ambassaden, under en diskussion skjutit den kongolesiske översten i huvudet. Ryktet om mordet nådde efter hand alltfler ANC-soldater som okontrollerat drog runt i staden på jakt efter FN-personal.” – Per-Arne

Per-Arne och hans kollega, tolken Leon Lidvall, var i det här läget på besök hos ett par FN-anställda schweiziska läkare i staden. De hörde skottlossning på avstånd och beslöt sig för att försöka ta sig tillbaka till sin egen bostad. De hann inte långt innan de blev stoppade vid en vägspärr av kongolesiska soldater som slet ut dem ur bilen de färdades i, misshandlade dem med gevärskolvar och förde dem till ett privat hus där de sattes i fångenskap. Totalt placerades 32 tillfångatagna FN-anställda - 30 män och 2 kvinnor -  i ett 8 kvadratmeter stort rum. Efter att under natten blivit hotade att bli skjutna, släpps de ut på morgonen. Där ställs de upp på två led, 16 personer i varje led. Per-Arne ställs i det bakre. Framför dem står ett antal ANC-soldater och gör sig redo för att skjuta dem.

”Det är otroligt hur snabbt livet passerar revy för ens ögon när man inser att man skall bli skjuten. Jag noterar att det löper ett cementerat dike bakom mig. Jag tänker att så fort de börjar skjuta så kastar jag mig bakåt, ner i diket. De ska precis börja skjuta när ett kongolesiskt befäl kommer rusande och avbryter avrättningen.” – Per-Arne

På morgonen dagen efter gripandet släpps Per-Arne och Leon ur fångenskapen. Två dagar senare reser han tillbaka till platsen för utdikningsprojektet utanför staden. Det är fortfarande orolig stämning och han måste passera tre militärposteringar på vägen till arbetet. För att kunna passera spärrarna mutade han några av soldaterna med cigarretter.

"Jag kan inte påstå att jag haft besvär av händelsen senare i livet. Det enda jag kan påminna mig om är ett tillfälle några månader senare då jag en natt plötsligt kastar mig ur sängen och dyker ner på golvet. När min fru undrar vad jag sysslar med svarar jag att jag drömde att jag skulle bli skjuten. Men det är enda gången jag haft ett skräckminne av Kongo."  - Per-Arne