OTTO JOHAN RINGHEIM I SCHLESWIG 1849-1850

 “Om vi hemma eller fjärran falla,
Hvilken jord, som än wårt stoft betäcker;
I wårt rätta Hem wi samlas alla
När ur grafvens slummer Gud oss wäcker”

Från ett svenskt gravkors på Alter Friedhof, Flensburg. Begravda är ett okänt antal soldater ur Första Livgrenadjärregementet.

Den första officiella internationella fredsbevarande insatsen som Sverige deltar i sker i samband med folkomröstningen i Saar i januari 1935, men innan dess har svenska trupper dels deltagit i det s.k. Ålandsdetachementet 1918–1919, dels övervakat fredsstilleståndet i Schleswig 1849–1850. Detta inlägg handlar om Otto Johan Ringheim som deltog i de svensk-norska fredsbevarande styrkorna i Schleswig, de första av denna typ. Totalt bestod den kommenderade armékåren av 3 850 man.

Vem var denne Ringheim som levde mellan 1813-1898 och var son till kapten Simon Peter Ringheim (1774-1843) och Carolina Charlotta Volin (1780-1863)? Sveriges första veteran från fredstjänst i utlandet? Nja, det kanske inte är en riktigt benämning, men han tillhör bland de första vi har kännedom om, och som därtill efterlämnat en berättelse om sina upplevelser. Fredsarkivet har digitaliserat huvuddelen av Ringheims arkivmaterial, som i dag finns under välordnade former på Regionmuseet i Kristianstad. Här presenteras ett litet urval av det spännande materialet.

Föreningen Svenska Militära Minnesmärken (SvMM) bedriver en betydelsefull verksamhet som syftar att vårda existerande svenska militära minnesmärken i samverkan med lokala aktörer. Föreningens uppdrag enligt sina stadgar är att ”—– inventera, förteckna och samverka med formella ägare av militära minnesmärken samt att i samverkan med dessa kontrollera och stödja vården och bevarandet av desamma. Föreningen skall vidare på lämpligt sätt föra ett offentligt register över de aktuella minnesmärkena”. SvMM har sammanfattat bakgrunden till, och händelseutvecklingen under kriget om Schleswig-Holstein 1848-1851 enligt följande:

I gränstrakterna mellan Danmark och Tyskland hade sedan länge funnits en blandad dansk och tysk befolkning. Området bestående av hertigdömena Schleswig och Holstein hade under historien omväxlande tillhört danska, tyska och svenska härskare, även om Slesvig i huvudsak hade varit mer danskt och Holstein mer tyskt. Tysknationalisterna ville knyta Slesvig, där det fanns en betydande tysktalande befolkning, till Tyska förbundet, där Holstein redan ingick, och dansknationalisterna ville knyta Slesvig närmare till Danmark.

Under ”revolutionsåret” 1848 utropade i mars den tysknationalistiska sidan därför en provisorisk slesvig-holsteinsk regering i Kiel. Danmark beslöt att slå ner upproret med vapenmakt för att återställa Slesvig-Holstein till den danska kronan. Den danska armén slog upprorsmakarna vid Bov norr om Flensburg den 8 april 1848 och besatte sedan Slesvig men strax efteråt anlände en tysk armé om 19 000 som förstärkning till upprorsmännen.

Efter ett anfall den 23 april 1848 tvingades de 10 000 danskarna i slaget vid Slesvig att överge Dannevirke. Danskarna fick dra sig tillbaka till Als. Den tyska armén höll under den kommande månaden hela Slesvig och södra Jylland besatta samtidigt som danska flottan bedrev blockad mot de tyska hamnarna och stoppade tyska handelsfartyg. 28 maj 1848 genomförde danskarna ett anfall från sitt brohuvud vid Alssundet och intog Dybbølhöjden. Danskarna slog sedan tillbaka de samlade tyska styrkornas angrepp den 5 juni. Den 26 augusti 1848 slöts en vapenvila i Malmö, men kränkningar mot villkoren förekom och denna kom därför enbart att leda till ett uppehåll i kriget.

Efter danskt missnöje med tyska brott mot villkoren i vapenvilan började kriget på nytt den 3 april 1849. Den 7 maj trängde en 40 000 man stark tysk arméstyrka upp i Jylland, och trängde danska arméns huvudstyrka tillbaka till fästningen Fredericia som omringades. Efter att Fredericia hade belägrats i två månader genomförde en dansk arméstyrka om 19 000 man, som hade dragits samman från Fyn, Als och Helgenæs utan att bli upptäckt, ett överraskande anfall 6 juli och lyckades erövra alla tyskarnas skansar och 31 kanoner samt ta 2 000 krigsfångar.

Den 10 juli 1849 slöts en ny vapenvila, som innebar att norra Slesvig ner till Flensburg hölls besatt av 4 000 man svensk-norska trupper som en buffert mellan danskarna och tyskarna. Efter långvariga förhandlingar slöts 2 juli 1850 ett fredsavtal mellan Danmark och Preussen i Berlin, dock utan att någon av krigets stridsfrågor därigenom löstes. Kriget kom därför att blossa upp ännu en gång bara några veckor efter fredsavtalet. 1850 års strider inleddes 24 juli med ett slag vid Helligbæk och dagen efter, 25 juli, genomfördes slaget vid Isted, som blev krigets blodigaste. Den 39 000 man starka danska armén tvingade tillbaka den slesvig-holsteinska armén till Rendsborg och besatte Dannevirke. Slesvig-holsteinarna genomförde två misslyckade större anfallsförsök mot de danska ställningarna. Kriget avslutades därefter genom att andra länder satte press på partnerna.

Den svensk-norska styrka i norra Slesvig som kom till genom 1849 års vapenvila var inte det enda svensk-norska deltagandet i detta krig. Under 1830- och 1840-talen hade skandinavismen spritt sig i Danmark, Norge och Sverige, med början i studentkretsar, och den danska synen på den slesvig-holsteinska frågan hade tagits upp av skandinavister även i Sverige och Norge. Efter att kriget bröt ut anmälde sig därför ett antal svenskar och norrmän som frivilliga i kriget. 1848 och 1849 utgjordes dessa av 243 svenskar och 114 norrmän, som ingick i olika danska förband, och deltog i flera av krigets slag. Bland de frivilliga fanns även 24 norska och minst 60 svenska officerare samt ett antal underofficerare och meniga soldater. Även om de svensk-norska frivilliga inte var alltför många i antal, tycks de ha ändå ha varit mycket uppskattade av danskarna, eftersom drygt 44 000 personer efter kriget undertecknade en tacksägelseadress till de frivilliga. Danmark fick i kriget ett visst officiellt svenskt stöd genom att en reservstyrka om 5 000 man förlades till ön Fyn under 1848. Dessa trupper, som ej deltog i striderna, drogs tillbaka efter vapenvilan 1848.

Löjtnant Otto Johan Ringheim skildrar sina upplevelser i en versifierad beskrivning. Hans skildring kan sägas börja med ett farväl till fästmön: ”jag kysste den älskades panna, Ömt, vid det svallande bröst, sade jag henne farväl. Och nu framåt på min stig, ej höfves det krigaren stanna: Kärlek, du får icke nu Soldaten till träl”(E. Dahlberg, Skåne och regementet : en bok om Skånes land och folk och om Kungl. Norra skånska infanteriregementet för dess soldater. Kristianstad 1936). Ringheim beskriver sina personliga upplevelser och minnen i såväl sin dagboksalmanacka som i de brev som han skriver till sin fästmö Margarete och till den blivande svärmodern.

Andra exempel på mikrohistoriska berättelser från krigsskådeplatser i Europa är Peter Hagendorf är skildring från 30-åriga kriget. Hagendorf var legoknekt under 30-åriga kriget och genom hans Ein Söldnerleben im Dreissigjährigen Krieg (utgiven på svenska 2006 med titeln Sedan stack vi staden i brand), får vi ta del av berättelse som är den enda kända längre ögonvittnesskildringen av 30-åriga krigets vardag som författats av en fotsoldat. Ett välkänt verk är Karolinska krigares dagböcker jämte andra samtida skrifter, som utkom i tolv volymer mellan 1901-1918 (utgivna av August Quennerstedt). Detta omfattande verk är en betydelsefull källa till det tidiga 1700-talets krigsskådeplatser på kontinenten där svenskar deltog.

Mer närliggande Ringheim är dock Carl Magnus Hultin som år 1872 lät ge ut boken En gammal knekts minnen. Texten publicerades först som en följetong i “Ny illustrerad tidning” och skrevs enligt bokens dedikation på uppmaning av Emil Key, godsägare och politiker samt far till den namnkunniga författarinnan Ellen Key. Boken behandlar 1808-1809 års krig samt krigen i Tyskland och Norge under Karl Johan, sedermera Karl XIV Johan, på ett mycket underhållande sätt. Hultin från Vimmerby deltog som fänrik först i Östgöta lantvärn och sedan i Jönköpings regemente i både kriget 1808-1809, och kriget 1813-1814. Han tog avsked som kompanichef år 1842.

Det som emellertid gör Ringheims berättelse så värdefull för oss är att den skildrar ett fredsbevarande uppdrag då en fältbataljon av Norra skånska regementet ingick från slutet av augusti 1849 till början av juli 1850 i den svenska styrkan, då den avlöstes av en bataljon ur Södra skånska regementet. Längre ned på denna sida följer ett par exempel ur brevväxlingen mellan Ringheim och fästmön samt Ringheims almanacka.