PÅ RANDEN TILL FLYKTINGKATASTROF

Men många, många har sökt FN-skydd med allvarligare bevekelsegrunder. De anser att en obekväm, primitiv och hopträngd tillvaro i närheten av det svenska bataljonslägret - och därmed FN-skyddet - är det enda tänkbara. Livet i deras gamla bostäder bjuder i nuvarande läge på allt för stor ovisshet, osäkerhet...och livsfara (ur bataljonstidskriften Djungeltelegrafen, nr 11-12, 1961).

Den 26 augusti 1961 hade ett 30-tal flyktingar sökt skydd utanför det svenska bataljonslägret i Elisabethville i utbrytarrepubliken Katanga i Kongo. Flyktingarna kom från Kasai-provinsen och var början på en flyktingvåg som på bara ett par veckor skulle få enorma proportioner. Tisdagen den 29 augusti hade antalet flyktingar stigit till 400 och ytterligare fem dagar senare fanns 5 000 människor i lägret. Därefter bokstavligen strömmade flyktingar till lägret och i mitten av september nådde det sin kulmen på ca 40 000 flyktningar. Det svenska FN-förbandet fanns i den ena änden av lägret och det irländska i den andra. Orsakerna till flyktingströmmen är oklar men FN:s överraskande stora avväpningsaktion mot de katangesiska trupperna, "Operation Rumpunch" den 28 augusti, utlöste med stor sannolikhet en rad kedjereaktioner vilka i sin tur kan ha lett till den stora flyktingvågen. Operation Rumpunch syftade även till att gripa samtliga utländska legosoldater som utgjorde kärnan i Katangas gendarmeri.

Utmaningarna med att få lägret att fungera var i alla hänseenden en enorm utmaning för FN-trupperna. I den svenska bataljonstidskriften "Djungeltelegrafen" (se bild nedan) beskrivs några av de åtgärder som vidtogs.

Den svenske FN-soldaten Lars Frost skriver i två brev hem till sin mor om Operation Rumpunch och vilka problem som kunde uppstå i lägret. Den snabbt växande skaran flyktingar möjliggjorde för kriminella grupper att terrorisera de övriga flyktingarna. Den mest fruktade av dessa grupper var den så kallade "baluba-jeunesse" som nämns i Djungeltelegrafen ovan. Balubastammen som var i majoritet i flyktinglägret, attackerades också vid flera tillfällen av lokalbefolkningen som bodde i och omkring Elisabethville. Lars Frost beskriver situationen i breven nedan.

Elisabethville, Kongo den 4/9 1961

Kära mamma,

När jag satt och skrev till dig igår gick det larm och vi (15 man) skulle åka till Kolwezi (30 mil) där det är bråk på gång, men det blev inte av. Vi åkte ut på patrull, vilket innebär att vi kör runt i byarna med pansarbil och visar vår makt så ingen skall ”sticka upp”. Jag var med om avväpningen av gendarmerna, vi ockuperade hela stan. Jag var med och tog ena radiostationen i måndags morse kl 05:00 förra veckan. Betjäningen på radiostationen sov då vi stormade den, de vaknade i skräck med bajonettspetsar riktade mot magen. Bl a hade vi president Tshombe till fånga och jag passade på att ta en bild, då han talade med stf. chefen Major Mide, sen släpptes han igen. Vi tog 53 st vita officerare till fånga, de svarta lät vi vara. Nu har de svarta officerarna dock tagit saken i egna händer och förföljer svarta tillhörande Balubastammen, så de söker skydd hos oss. Men ändå smyger civila gendarmer in i flyktinglägret på nätterna och mördar balubas. En morgon hittade vår MP-grupp 10 stympade lik i utkanten på lägret, bland buskarna. Vi har ändå bevakning runt lägret hela natten med kulsprutor och starka strålkastare.

Summan av flyktingarna tror jag har stigit till 10 000 nu. Det är bedrövligt. De har allt bohag med sig hit och bygger enkla hyddor eller vind- och solskydd. Barnen skriker i ett. Jag och NN delade ut ris i förrgår. Kön var 50 meter lång och tog aldrig slut. Det gjorde däremot riset och då blev det liv. Jag sa åt dem att vänta så skulle vi hämta mer, men vi fick inte dela ut mer ris den dagen. Vi vågade inte gå tillbaka och säga det, för då hade de lynchat oss. Då det var mörkt en timme senare gick vi dit och de stod ännu kvar och väntade, men vi gick inte ända fram. Jag undrar hur länge de stod där..?

 (…)

 Kära hälsningar

Lars

E-ville den 8/9 -61

Kära mamma!

Tack för brevet och pengarna. Här är det relativt lugnt, i alla fall på ytan. Flyktingskaran hit växer enormt. Här är mellan 30-40 000 nu skulle jag tro, de ligger snart runt hela campen. Vi står post runt lägret och kollar så inga nya katangeser och civilklädda gendarmer och poliser kommer in där och dödar någon. Igår kväll då vi gick på bio, hördes ett par skottsalvor i flyktinglägret. Efter en stund körde ambulansen ut och hämtade en skjuten kvinna. Hon hade tre skott i huvudet. Hur det gått till vet vi inte, ingen såg det. Själv tror jag att det är irländare som skjutit. De är mörkrädda som barnungar. De går i klungor inne i lägret då de går vakt och får de en folksamling runt sig skjuter de i luften för att skingra dem, istället för att med bestämda åtbörder visa dem tillrätta. Troligen har hon gått ut för att skita och skrämt irländaren som skjutit i panik.

(...)

Lasse

Det dröjde drygt sex månader innan flyktingarna kunde börja återvända till sina hemtrakter igen. Trots hårda påfrestningar och brist på resurser löste FN-trupperna sina uppgifter i flyktinglägret på ett mycket tillfredsställande sätt. För ytterligare läsning om den svenska FN-insatsen i Kongo under denna period rekommenderas Jonas Waerns bok Katanga - svensk FN-trupp i Kongo 1961-62. Lyssna även på Sveriges Radios P3 dokumentär om Kongokrisen. Nedan visas ett urval av de bilder på flyktinglägret som finns i Folke Bernadottesamlingarna .