Minnen från FN-tjänsten vid sjukhuskompaniet i Libanon 1984-1985.

I Libanon rådde i början och mitten av 1970-talet en politiskt instabil situation, vilket ledde till ett inbördeskrig som varade mellan april 1975 och oktober 1976. Oroligheterna fortsatte efter kriget och libanesiska grupper attackerade då även mål i Israel. Det ledde till att Israel 1978 ockuperade mark i de södra delarna av Libanon. I mars samma år skapade FN UNIFIL som skulle bekräfta Israels till bakadragande från Libanon, återställa fred och säkerhet och hjälpa den libanesiska regeringen att återta effektiv kontroll över södra delen av landet. Sverige bidrog med en kompanistyrka redan 1978 och bemannade även UNIFIL:s sjukhus mellan 1980 och 1992. Sten Helleng deltog i bataljon L08 som bemannade sjukhuset februari-augusti 1984.

Av Sten Helleng

Strax före midsommar 1984 blev jag uppringd av Hans-Olof Hellström på Arméstabens FN-detalj. Han frågade om jag kunde åka till Libanon om ett par veckor för att tjänstgöra vid det svenska sjukhuskompaniet. Svaret var givetvis ”Ja”. Då följde en hektisk period med läkarundersökning, vaccineringar och en massa formalia.

Jag skulle tjänstgöra vid Sjukhuskompaniet. Det var dimensionerat för en masskadesituation, och hade därmed, under nuvarande omständigheter, stor överkapacitet. Det innebar, att det kunde ta emot lokalbefolkningen, som sökte vård i olika former. Dit kom även kvinnor som födde barn. Det visade sig att denna svenska välvilja spred sig i byarna där omkring och därmed vi svenskar alltid ett översvallande hjärtligt mottagande när vi reste runt.

När alla förberedelser var klara skedde inryckning till Försvarets FN-skola i Södertälje för utrustning. Jag informerades om att jag skulle tjänstgöra som kasernofficer med ansvar för löpande underhåll av el, snickerier och vvs. På morgonen den 2 juli transporterades jag från bostaden till Arlanda, som låg insvept i + 6 grader och duggregn. Där träffade jag en kamrat, sjukhusingenjören, som också utgjorde ersättningsmanskap. Första delen av flygturen i Hercules startade och avslutades på Larnaca Airport, Cypern. Bara detta var ett äventyr, då jag tidigare aldrig varit söder om Köpenhamn.

Efter middag på Camp Victoria inkvarterades vi på Sun Hotell. Det var nu kväll och vi beslöt att ta en titt på staden. Från entrén gick en bred stentrappa ner till trottoaren. När vi var nästan nere kom en ung tjej mot oss och frågade: ”Do you need love anybody?” Det var det ingen som behövde, men det var mitt första möte med Cyperns lokalbefolkning.

Efter en närande frukost fortsatte flygningen till Ben Gurion, Tel Aviv. Därifrån transporterades vi till gränsövergången vid Rosh Haniqra för passkontroll och därefter vidare till Camp Silvia i Naqoura. Där togs vi emot till tonerna av Carlorus Rex och passfri personal från sjukhuskompani L 08 som stod uppställda under befäl av överstelöjtnant Ulf Ingelsson. Det var lite plågsamt att kliva ut på asfaltplattan i uniform m/59 och c:a + 50 grader. En vecka senare låg jag för vätskebrist. Dessbättre tog det inte lång tid att lära sig detta med vätskebalans. Från min ankomst till i mitten av oktober hade jag legat under bara lakanet i två nätter.

De närmaste dagarna tillbringades med briefing av olika slag. Jag presenterades först för pi-gruppen, som skulle bli mina medarbetare. Därefter gick jag tillsammans med kapten Lennart Wenner runt och hälsade på så många som möjligt. En tur till Högkvarteret, som gav mig kunskap om var jag kunde beställa materiel, föregicks av en resa till Nahariya i norra Israel.

Den 21 juli inträffar en traumatisk händelse. Efter upprop i högtalaren kommer en dödsskjuten soldat från den Franska bataljonen. Han hade skjutits av en kamrat under vapenvård. Det var tragiskt att se denne unge grabb död. Han var född 1963, dvs. samma år som min yngste son. Jag blev mycket illa berörd, då det också var första gången jag såg en död människa.

En tjej på apoteket hette Maj Karlsson, vilket stod på hennes namnbricka. En dag skulle hon, jag och några till korsa gränsen till Israel. Där satt en vakt som noterade blue-cardnummer. När det var Majs tur lyfte han blicken och sade: ”Aha! Major! Not bad.”

L 08 var ett s.k. ”sommarkompani”, som tjänstgjorde från mitten februari till mitten av augusti. Från början av månaden började L 08:orna avveckla sin verksamhet och väntade på avlösning av L 09. Då jag inte var berörd av detta, fick jag en leavevecka. På måndag morgon beslöt jag mig för att ta mig till Gaza, som jag hört så mycket talas om. Efter transport till gränsen fick jag där kontakt och lift med två franska soldater, som skulle göra inköpsresa till Haifa. Jag lämnades i stadens utkant i närheten av järnvägen. Där fanns en tidningskiosk och jag frågade innehavaren hur jag skulle ta mig vidare till Gaza. Han förstod ingen engelska och jag ingen hebreiska. Intill kiosken stod en ung kvinna, som hörde min fråga. Hon pekade på en busshållplats på andra sidan järnvägen och sa: ”Take the bus to Tel Aviv Central Station. There you can find other buses, which will take you to Gaza.” Jag var naturligtvis tacksam för denna upplysning och gjorde som hon sa. Ändhållplatsen var ett gammalt slitet kvarter, där bl. a. några araber satt och språkade. Jag frågade dem hur jag skulle ta mig vidare till Gaza och fick veta att den linjen var nerlagd. Snöpligt slut på Gazaremsan, tänkte jag. En taxichaufför hörde samtalet och erbjöd sig köra mig till Gaza för 50 dollar. ”Nej, tack”, sa jag, inte till det priset. ”Men det är billigt”, svarade han. ”Det är möjligt”, sa jag, ”men du får det inte av mig.” ”Where are you comming from? Irish?”, frågade han. ”No”, svarade jag, ”Sweden.” “Sweden”, sa han och lyste upp. ”Then it’s no problem for you.” Han bjöd in mig i sin taxi och körde mig till en shiroutstation i Jaffa. (Shirout är en åttasitsig taxi som går när den är fullastad). Där talade han några korta ord med föraren, jag tog plats och fick åka till porten till Gaza Beach Club för två dollar. Det lönade sig att vara svensk.

En dansk major var föreståndare för detta lilla FN-ägda pensionat, så jag hälsades hjärtligt välkommen. Jag stannade till onsdag då majoren skulle åka till Natanya för att tanka upp öl på Maccabee-bryggeriet, vilket var en imponerande anläggning.

Majoren återvände och jag stannade i centrala staden. Där fick jag snart kontakt med Motti och hans UN-bar. Det var middagsdags och en pepparstek och ett gott rödvin. Det visade sig att steken inte var av bästa märke, så jag fick dålig mage. Nästa dag ägnade jag åt att sitta i skugga, dricka vatten och göra täta toabesök. Jag ville ta mig tillbaka till campen, men vågade inte åka kollektivt. Under eftermiddagen kom en UN-märkt jeep med två norska grabbar, som jobbade för Field Service och som nu var på väg till Naqoura. Det blev ett glatt möte, jag förklarade mitt tillstånd och fick skjuts tillbaka till campen.

På vår camp jobbade den lokalanställde libanesen Mustafa. Det var en mycket spirituell man med uppgift att sköta den yttre renhållningen. När han varje morgon passerade min bostadsbarack till sitt jobb ropade han glatt: ”Hello, chief! How are you?” Jag svarade alltid: ”I’m fine”, varpå han sa ”Very good!” och vandrade glatt vidare.

Denna fredag morgon, efter min israelresa, satt jag utanför baracken och mådde ”tjyvens”. Mustafa kommer och på sitt glada manér ropar: ” Hello, chief! How are you?". Jag sade: “I feel bad.”, varpå Mustafa muntert utbrister: ”Very good!" och vandrar glatt iväg till sin dagliga gärning.

Snart kom L 09 under ledning av övlt Stefan Lindroth. Han var utbildad officer och hade senare studerat till läkare. För detta ändamål var detta en perfekt kombination.

Nu kom också mina nya medarbetare. Det var unga grabbar med stort yrkeskunnande och de hade snart vuxit in i sina roller.

Ett spektakulärt inslag var när Fasta Radion skulle få en ny 10-meters radiomast. Masten var levererad, monterades och skulle resas. Mastens nedersta del – bultkorgen – skulle grävas ner och gjutas fast. För det behövdes en rejäl grop. Jag kontaktade den franska ingenjörplutonen för att få hjälp med grävning. Inget hände trots påstötningar. Grävmaskinen uteblev och jag gick till chefsingenjören på högkvarteret och bad om sprängmedel. Då kom grävaren. Därefter behövde vi ca två kubikmeter betong. Israel levererade normalt den, men inte mindre än fyra kubikmeter. Det var bara att ställa in sig i gruppen och själv blanda. Med den lilla tombolan som fanns tillgänglig tog detta arbete nästan en hel dag.

Sedan skulle masten resas. Jag tillfrågades om hur jag skulle lösa problemet. Då vi bodde grannar med den italienska helikopterplutonen fick jag idén att försöka resa masten med helikopter. Jag vidtalade förbandschefen. Han tyckte idén var okay och värd ett försök. Nästa dag kopplades en stropp i mastens topp. Helikoptern krokade i och lyfte masten på plats tack vare den italienska pilotens flygskicklighet. Uppgiften var löst och kompaniet bjöd på champagne.

En dag i mitten av oktober förkunnades i högtalaren att det behövdes personer med A+ blod. Då jag under många år varit regelbunden blodgivare, anmälde jag mig för blodgivning. En stund senare kom ambulansen med en fransk soldat som lekt med sitt laddade vapen och träffats av ett vådaskott. Kulan hade gått in strax under vänster bröstvårta och ut i axeln. Jag frågade om jag fick vara med om operationen, vilket tilläts av thoraxkirurgen Michael Heine. Soldatens vänstra arm knyttes upp på en ställning och läkaren skar upp vänster sida. Lungan var så trasig, att den måste amputeras. Jag såg då hjärtats lugna slag. Kirurgen pekade och visade var kulan gått. Där syntes ett streck tunt som ett hårstrå i hjärtats yta bara millimeter från döden. Han tillfrisknade och livet återgick till det normala.

Snart var det dags att fira jul. Det stökades och fejades på svenskt manér. Tjejerna pyntade med girlanger och annat som hör julen till och ett annat gäng klädde julgranen. Så var det dags för juldoppet. Efter ett dopp i Medelhavet förärades vi det s.k. ”Isbjörnsdiplomet”.

Commanding Officer Stefan agerade tomte och delade ut en badhandduk till alla. I matsalen saknades ingenting av den traditionella svenska julmaten. Senare på kvällen blev det dans kring granen i mässen. Vår medarbetare Steven, som har ett indianskt påbrå, ville visa oss indiansk regndans. Vi stod i en tät ring med armarna runt varandras ryggar runt granen och Steven kom i mitten och utförde dansen. Det blev en mycket tät stämning, som berörde oss alla.

Några dagar senare träffade jag Steven och sade att hans uppvisning av regndansen var fantastisk att vara med om. ”Jaha”, sade Steven, ”men jag måtte ha gjort något fel, för det har regnat två dagar på Cypern.”

Nu började planerna på nyårsfirande att ta form. Matsalen stuvades om till att bli krog ”Silvana”. Vi beställde bord via fälttelefonen. Några av våra kamrater blev serveringspersonal och några andra fixade en nyårsrevy.

Så skulle det nya året 1985 ringas in. Jag var klockare och skötte den saken. Alla hade samlats i mörkret på den s.k. Tennisplanen. När det sista slaget hade klingat ut från klockstapeln tändes strålkastarna. Över hela planen hördes ”Gott nytt år!” och ”Skål!” Plötsligt hördes säckpipor från våra grannar irländarna. En grupp kom över till vår camp och spelade Amazing Grace. Oj, så stämningsfullt.

I februari var det dags för rotation. L 09 hade fullgjort sitt uppdrag och vi skulle avlösas. Vi skulle nu resa hem och skingras. Många drabbades av separationsångest och skildes under tårar.

Jag hade varit med om mitt livs största äventyr och skulle resa hem till trygga Sverige. Under vistelsen hade jag sett och upplevt en annan del av vår värld samt mött och samarbetat med folk från 13 andra nationer. Kvar var många nyvunna libanesiska vänner. Förhoppningsvis hade jag något bidragit till att ge dem den fred de så väl är värda.

Läs mer om UNIFIL-insatsen på Försvarsmaktens hemsida genom att klicka här.