SOM KRIGSFÅNGE I KONGO eller HUR EN KRÅNGLANDE FÖRGASARE TROLIGEN RÄDDADE LIVET PÅ OSS

Att kunna identifiera, undvika och hantera risker som uppkommer i konfliktområden kan ibland vara helt avgörande för att den utsände ska kunna fullgöra sin uppgift i fält. En av de mest farliga och psykologiskt påfrestande situationerna som den utsände kan riskera att hamna i, är att bli tagen som gisslan.

Lennart Söreke var FN-soldat i bataljon 12 K i Kongo 1961 och blev tillsammans med en kamrat tillfångatagen av kongolesiska soldater. Som tur var slutade den händelsen lyckligt, mycket tack vare ett stort personligt lugn. Tack vare hanteringen av Lennarts och hans kollegors erfarenheter kan en utsänd idag vara bättre förberedd inför likande situationer, än vad Lennart och hans kollega var. Idag är dessa kunskaper invävda i missionsförberedande utbildningar. Nedan kan du läsa Lennarts berättelse.

När jag tjänstgjorde som FN-soldat i bataljon 12 K i Kongo 1961 var vi i ett s k ”skymningsläge”. Det vill säga det var inga strider men läget var spänt. Operation Rumpunch var avslutad. Vi hade tillåtelse att lämna campen om vi var minst två personer och om vi var beväpnade. Min befattning på bataljonen var som chef för signalplutonen och jag hade rustmästares grad. Jag var tillsammans med min ställföreträdare Ove Rudström som hade furirs grad. Det var lördag och vi tänkte åka och bada på Lido, ett rekreationsområde i utkanten av staden med bl a en stor simbassäng. Vi tänkte använda signalplutonens tjänstefordon, en Willys jeep. Tyvärr visade det sig att det var fel på den. Det upptäckte vi dock först på lördagen då verkstaden var stängd. Felet begränsade hastigheten så att det bara gick att köra 40 till 50 km i timmen. Försökte vi köra snabbare förlorade motorn all dragkraft beroende på, skulle det visa sig, ett trasigt membran i förgasaren som gjorde att bränsle/luftblandningen blev fel vid högre gaspådrag. Vi beslöt ändå att använda jeepen eftersom vi inte hade tillgång till ett annat fordon.

När vi kom till Lido var anläggningen tyvärr stängd. Vi vände direkt och påbörjade återresan till campen. Efter en kortare körning blev vi uppmärksammade på ett tjoande och hojtande bakom oss. Det visade sig att oväsendet kom från en Bedfordlastbil som körde upp bakom oss och som hade ca 15-20 ANC-soldater stående på flaket (ANC=Armée Nationale Congolaise), vilt viftande i luften med sina gevär. Instinktivt försökte Ove att köra ifrån dem men då, i stort sett stannade motorn. Det var nog såhär sett i efterhand vår räddning, för hade vi kunnat öka hastigheten så hade vi säkert blivit påskjutna av de tillsynes skjutglada soldaterna på lastbilens flak. Att vi skulle ge eld med våra k-pistar m 45 B för att skjuta oss fria, var otänkbart. De gav oss tecken från lastbilen att stanna och strax därefter blev vi omringade av soldaterna. Vi avväpnades och därefter fördes vi till deras camp. Där låstes vi in i ett sorts uthus med väggar av oputsade cementblock och tak av korrugerad plåt. Golvet var slät betong. Måtten var ca 2x3 meter. Jag sa till Ove att det här ordnar sig. Vi började med att försöka etablera kontakt med högsta chefen på platsen. Min plan var att anknyta till sagan om bockarna Bruse genom att säga att de tagit fel personer, att vi hade alldeles för låga militära grader. De skulle istället vänta tills de kunde ta tillfånga någon med högre grad. Vi fick så småningom kontakt med chefen, även om det tog tid. Beroende på att soldaten som vaktade dörren och som öppnade när vi bankade, inte kunde engelska så var det svårt för honom att förstå vad vi ville.

Förhandlingen med chefen om frisläppande gick bra. Vi respekterade och pratade med varandra som jämlikar. Till slut sa han ”ni får gå och ni får tillbaka vapnen och fordonet.”. Jeepen var framkörd och stod på en stor plan. På planen runt jeepen var det fullt av soldater. Vad jag förstod var vi dagens stora händelse för dem – de hade tagit två FN-soldater till fånga. Vi gick fram till jeepen och satte oss i den. Då visade det sig att nycklarna saknades. Jag tittade ut över soldathopen och där stod en soldat och höll upp nycklarna, svängde med dem och hånflinade mot oss. Då fick han en skarp order från sin chef om att lämna tillbaka nycklarna. Då gick han sakta och modstulet fram och lämnade dem. Soldaterna framför jeepen flyttade sig därefter så att vi kunde köra iväg och lämna campen. Det hela var över på två till tre timmar.

Det kan tilläggas att personal från samma bataljon som togs tillfånga vid ett senare tillfälle inte hade samma tur som vi hade.

Berättat till Ove Rudströms minne: En god kamrat och skicklig yrkesman.

Lennart Söreke.