Tiefflieger — lågt flygande problem

Under andra världskriget var Sverige formellt sett neutralt, men under framförallt krigets slutskede var det ett antal hjälpinsatser som sattes igång från svenskt håll. Den mest kända bör vara de Vita bussarna, som ofta kommer på tal när det handlar om vad Sverige gjorde för hjälpinsatser under kriget. En annan insats, som dock är mindre känd, är den Svenska Krigsfångehjälpen.

Här nedan följer ett antal vittnesmål från de båda insatserna, vittnesmål som alla berör en och samma händelse. Det hela utspelade sig i april 1945 och handlar om det som på tyska benämndes som Tiefflieger, och som på svenska kan översättas till ”lågflygare”. Dessa Tiefflieger var lågt flygande allierade attackplan ute på så kallade ”strafing runs”. Målet för dessa var att öppna eld mot tyska kolonner ute på vägarna, men i krigets förvirrade och kaotiska slutskede tog dessa flygare det säkra före det osäkra och besköt därför även de  civila hjälpaktörerna, vilket ledde till att många civila blev allvarligt skadade eller dog.   

Detta var i slutet av kriget när de allierade närmade sig från väst, och Sovjet närmade sig från öst. Vid denna tid var det därför bråda tider för både de Vita bussarna och den Svenska Krigsfångehjälpen. De Vita bussarna åkte kors och tvärs över Tyskland mellan de båda fronterna, och personalen vid den Svenska Krigsfångehjälpen var tvungen att fly i all hast från sitt huvudkontor i Sagan (idag i Polen under namnet Żagań) till Lübeck.  Det blev svårare och svårare för dessa aktörer att röra sig i landet ju mer den tyska statsapparaten och infrastrukturen alltmer trasades sönder.

Det första vittnesmålet kommer från den 24-årige löjtnanten Gösta Hallquist. Gösta kom från Ystad och var en av de som åkte till Tyskland som chaufför för de Vita bussarna. Detta gjorde han av två anledningar, först och främst handlade det om pliktkänsla: ”När en överordnad begärde att man skulle gör något, svarade man vid den tiden ja”, men det handlade också mycket om de kärleksbekymmer han var uppe i:  ”Dessutom var jag förlovad med en flicka och kär i en annan, Karin. På något sätt trodde jag att det här uppdraget även skulle lösa mitt kärleksproblem”. Han åkte ner den 9 mars 1945, och några av hans karaktäristiska beskrivningar, som finns att läsa i boken Löjtnant Hallquists dagbok (skriven tillsammans med Anita Nilsson), lyder så här:

24 april

Stiger upp klockan 5. Väcker samtliga. Föraren till lastbil 104 är borta. Jag tar hans bil och Erik Ringman kör själv. Doktor Arnoldsson har åkt i förväg tillsammans med en av de tyska följeslagarna från Gestapo.

Vi drar på med 90-100 km / tim. Det är bråttom, klockan 9 ska jag möta ett 15-tal fordon från Internationella Röda korset, som jag ska ta befäl över.

Förarna på de här schweiziska fordonen är före detta krigsfångar från Kanada och USA som frigivits för att arbeta i Röda korsets tjänst.

Med min lastbil i täten och Erik Ringman som chaufför går kolonnen ner mot Ravensbrück.

Tusentals kvinnor står uppställda på landsvägen utanför lägret, när vi kommer fram. De är oerhört glada, pratar och skrattar, men många har tydligen stått här länge, inte orkat hålla sig upprätta utan fallit omkull. De sägs ha tillbringat hela natten utanför lägret i väntan på räddningen.

Före oss hade en dansk ambulanskolonn anlänt, men de svenska bussarna har ännu inte hunnit fram efter resan till Danmark.

Det blir kamp och trängsel, när kvinnorna ska på.

Alla vill med omedelbart! På varje lastbilsflak lastar vi så många det någonsin får plats. De står tätt sammanpackade men ser ut som om det här är ett fantastiskt sätt att färdas på.

Så fort vi lastat färdigt, åker vi iväg. Hur många som kom med i min lastbilskolonn är svårt att säga, några hundra på sexton fordon.

Vi stannar då och då av naturliga orsaker, för att kvinnorna behöver det. Bjuder också på något att äta och dricka. De blir oerhört tacksamma.

Dessa kvinnor vill skänka mig hela världen och föreslår att den yngsta och vackraste av dem, en holländska flicka, ska sitta där framme mellan Ringman och mig.

Vi kör mot väst och nordväst för att komma fram så snabbt som möjligt, men när det blir mörkt, vågar jag inte riskera kvinnornas liv genom att fortsätta.

Låganfallande flygplan som dyker upp då och då, kan lägga av en salva mot allt som rör sig på vägen.

Dessutom har jag aldrig träffat de här bilförarna förr. Vet alltså inte hur de klarar av att köra i mörker på en väg som delvis är blockerad av bilvrak, hästar, kärror, stridsfordon och flyktingar. Jag vet inte heller hur de i mörkret kan klara av att kryssa mellan kratrarna efter bombnedslag i vägbanan.

Vi tar alltså skydd vid sidan av vägen några timmar under natten. Hör kvinnorna gå omkring och sjunga, skratta och prata på alla sina språk. Att de orkar efter allt de gått igenom! Det är som om instängd livskraft forsar fram, nu när de är på väg till friheten efter lång tid i fångenskap.

Då och då sker överflygningar. Strider pågår inte långt ifrån oss, både i luften och på marken, från väster och från öster.

25 april

Fortsätter kl 5 på morgonen. Färden rullar vidare mot Danmark. Vi stannar då och då för kortare raster.

Det är en ljus och solig dag idag, klart väder och lätt för flygarna att från hög höjd se vår kolonn.

Vi är ett lätt mål. En sån här dag skulle man ha Sven Nilsson med på motorcykel som flygvarnare.

Numera är det så rörigt i luften att de vanliga varningarna för kommande flyganfall inte fungerar.

Men min bil är vitmålad och försedd med väl markerade röda kors både på sidorna och på taket. Dessutom är den svenska flaggan påmålad som en extra skyddsängel på kylaren.

Lastbilsflaken är övertäckta med gröna presenningar, för att kvinnorna inte ska ha det kallt och dragigt under färden. Himlen är alldeles blå och klar.

Minns sedan bara att vi stannade till mitt på dagen, för att ge kvinnorna något att äta och dricka.

Kommer också ihåg att vi satte oss i bilarna för att åka iväg efter ett uppehåll, troligen efter den matrasten.

Sedan vet jag inte vad det var, vaknar liksom till och ser Erik Ringman hänga över ratten och tror att han slumrat av trötthet, knuffar till honom och säger:

-          Ringman, nu kör vi!

Han rör sig inte, hänger bara kvar där  över ratten, visar inget livstecken, något galet måste ha hänt, tänker jag, ser på mina ben, översköljda med mitt eget blod, tar fatt i dörrhandtaget, öppnar, tar några steg ut i vägbanan och faller ihop.

Det Gösta råkat ut för är alltså att en Tiefflieger skjutit sönder bussen, och det är på håret att han överlever. Han skadas svårt, framförallt i huvudet. Gösta berättar senare att det endast var tack vare den svenske läkaren Hans Arnoldsson att han överlevde, då denne  övertalade en tysk hjärnkirurg vid namn Zehrer att operera Gösta.

Läkaren Hans Arnoldsson skrev även han om sina erfarenheter från Vita bussarna och sin tid i det krigshärjade Europa i boken Natt och Dimma. Han beskriver attacken mot Göstas kolonn på detta vis:

På morgonen den 24 for så åter Mussy junior, Franz Göring och jag till Ravensbrück, i sällskap med löjtnant Hallquist, som senare skulle ta befälet över de tolv lastbilarna från röda korset, vilka också satts igång mot lägret.

När vi återkom till Ravensbrück (efter vissa komplikationer och motstridig ordergivning hos tyskarna) befanns Suhren (Kommendant) ha tagit våra ord precis efter bokstaven. 800 kvinnor, mest fransyskor, holländskor och belgiskor, stod uppställda på landsvägen och hälsade vår ankomst med formliga ovationer. Deras glädje över att ha sluppit ur lägret var påtaglig, det var ett stim och ett sorl, ett skrattande och pratande som inte låter sig beskrivas.

Så lämnade Hallquists kolonn Ravensbrück på en färd som för många skulle bli den sista. Kolonnen bestod av svensk lastbil med chauffören Ringman vid ratten och Hallquist vid sidan av honom, samt internationella röda korsets vagnar med kanadensisk förare, för övrigt krigsfångar som de Blonay lyckats få frigivna ur tyska läger för arbete i Röda Korsets tjänst.

Vägarna var osäkra, de tyska linjerna hade praktiskt taget brutit samman och man kunde när som helst vänta att stöta samman med allierade pansarspetsar, som från väster blixtsnabbt kastades fram. Nattetid var minsta ljusglimt tillräcklig för att dra på sig eld från de påpassliga Tiefflieger, som oavbrutet avpatrullerade de större vägarna. Hallquist ville inte utsätta sina passagerare för riskerna av en nattkörning under dessa förhållanden och gjorde därför halt i en skog. På hemvägen besökte jag dem där och då var stämningen bland kvinnorna fortfarande den bästa tänkbara.

Dagen därpå inträffade olyckan. Kolonnen hade på grund av trängseln på vägarna delats i två grupper, den ena tog vägen över Wismar och den andra över Schwerin. Omkring klockan 14 blev den senare gruppen beskjuten en och en halv mil väster om Schwerin. Chauffören Ringman, en kanadensisk chaufför och fem kvinnor dödades omedelbart. Sexton personer, däribland löjtnant Hallquist, skadades svårt. Samtidigt besköts den andra gruppen vid Wismar, varvid fyra personer dödades och tio fick allvarliga skador.

Vad vi ofta fruktat men som försynen hittills besparat oss hade så inträffat. Dubbelt bittert kändes det, att detta skulle drabba våra kamrater då de stod inför avslutandet av sitt värv, våra skyddslingar då de stod på tröskeln till friheten. Det var en sorgedag för detachementet.

Så snart jag fått vetskap om det skedda for jag tillsammans med Paul de Blonay till olycksplatsen, där vi gav de sårade den första hjälpen och transporterade dem till sjukhus i Schewerin. Kvinnorna hade under anfallet visat stor behärskning och sinnesnärvaro. Nu satt de tysta i skogen, begrundade det öde, som berövat deras kamrater livet just då det blivit givet dem tillbaka. Löjtnant Hallquist låg i ett dike, nästan helt naken, plundrad av förbipasserande flyktingar som trott att han var död. Hans dagbok hittades bredvid honom.

Ytterligare en skildring av denna händelse kommer från  Maj-Lis Lüning/von Eickstedt-Peterswaldt. Hon kallades även  för ”Ängeln i Lübeck” och  arbetade för Svenska kyrkan i just Lübeck, och samarbetade då med Hans Arnoldsson. Hennes öde är i sig intressant då hennes liv fram till kriget egentligen pekade åt ett helt annat håll, men detta är en historia för sig och  går att läsa om i utställningen Möten med Folke Bernadotte. Så här skriver hon i sin bok Bro över mörka vatten:

Fronterna var nu alldeles i närheten, frågan var bara – skulle ryssar eller engelsmän vinna kapplöpningen om staden? Lågflygarna var verksamma varje dag och nästan utan avbrott. En dag skulle vi få svår känning av dem. Officerarna, doktor Arnoldsson, kyrkoherde Hellquist, monsieur de Blonay och jag satt alla på expeditionen och hade överläggning, då dörren rycktes upp. En amerikansk soldat, chaufför hos internationella Röda korset, kom instapplande och anmälde, att löjtnant Hallquist kolonn från Ravensbrück blivit beskjuten strax utanför Schwerin. Lågflygare hade gjort ett överraskande angrepp, flera människor hade dödats. Den svenske chauffören var skjuten och officeren svårt sårad.

Chauffören var själv sårad, och hans ögon fyllda av vrede. Hur kunde man ge sig till att angripa Röda Korsets fordon?! Men det var in te så underligt, att man inte respekterade dem, tyskarna hade nu också börjat måla sina bilar vita och placera det röda korset därpå. Det sades till och med, att de befordrade trupptransporter under detta tecken. Ja, det var ett svårt slag, att kort innan uppgiften i Tyskland var fullbordad, behöva råka ut för en sådan förlust. Denna dag var förresten en riktig Tycho Brahedag. Samma timma blev en annan transport, som stod under danska Röda Korset, angripen och beskjuten. Och inte nog härmed – det var som om alla onda makter sammansvurit sig! – i närheten av Wismar blev ytterligare en kolonn beskjuten. På en och samma dag hade transportstyrkorna förlorat cirka fyrtiofem man, 15 döda och 35-40 sårade. Även under ett par följande dagar skedde angrepp mot kolonnerna, man märkte att det nu snart bara var fråga om en helt kort tid innan det hela var slut. På kvällen fördes döda och sårade till Lübeck, de senare placerades i kyrkan där doktor Arnoldsson skötte om dem. Ja, de sista dagarna var nervpåfrestande!

En svensk död… Vem? – Löjtnant Hallquist svårt sårad. Jag kände honom mycket väl, han hade ofta, när han haft några timmars uppehåll mellan ett par transporter, hjälpt oss i vårt arbete och framförallt – han var landsman till mig, han var skåning! En lycka i olyckan var, att angreppet skedde i närheten av Schwerin, dit många framstående hjärnspecialister var evakuerade. Man kan vara glad trots allt, att det inte inträffade flera förluster under denna kritiska tid, ty var och en, som befann sig inom Tysklands gränser svävade i ständig livsfara.

Det sista vittnesmålet kommer från samskoleläraren Gösta Lundin, som sommaren 1944 fick frågan om han ville åta sig uppdraget som föreståndare för KFUM:s krigsfångehjälp i Tyskland. Hans företrädare hade utvisats efter några veckor i Gestapos fängelse och slutstriden om Berlin närmade sig. Trots riskerna for den då 46-årige Gösta från Osby till Berlin. Uppdraget som Direktor för KFUM:s Krigsfångehjälp var vagt och gick ut på att leda en grupp fältsekreterares arbete i fångläger runt om i Tyskland, där det fanns hundratusentals allierade krigsfångar. De meniga fångarna var satta i arbete, medan officerare enligt Genèvekonventionen inte fick tvingas till arbete. De tusentals officerarna riskerade att drabbas hårt av “taggtrådspsykos”, helt enkelt den tristess och det allmänna obehag det innebar att sitta inspärrad i ett läger. Så för att motverka detta behövdes sysselsättning i alla former. Detta kunde vara att anskaffa filmer från USA som kunde visas för fångarna, men också att förse dessa med skrivmaskiner, saxofoner, boxhandskar, fotbollar och dylikt. Krigsfångehjälpens arbete skulle komma att ändras 1945 då organisationen kom att förvandlas till en improviserad räddningsstyrka i krigets slutskede. Efter kriget kom ännu en fas då de hundratusentals tyska krigsfångarna behövde hjälp, där en insats kallad Hjälp Krigets Offer, HKO, tog form och pågick fram till 1947

Gösta Lundin skrev aldrig någon bok om sina upplevelser, däremot har  Fredsarkivet fått i uppdrag att förvalta Lundins arkivmaterial, och där finns ett antal brev som bland annat beskriver dessa händelser. Breven som följer nedan är skrivna på engelska, förmodligen är de kopior avsedda för huvudkontoret i Genève , till Lundins överordnande Hugo Cedergren, den 26/4-1945 :

To-day I was thinking of going to Friedrichsruh to look at the premises. Then came the sad information, in addition to the tragic information some days ago, that more people had been exposed to low flyers. This time it was two Swedes: one driver was killed, and lieutenant Hallquist was badly hurt. Four women from the concentration camp in Ravensbrück were killed. Here it is, in connection with this great action of rescue, that the Swedes also make their contribution. Lt. Hallquist (Gösta måste ha blandat ihop folk här, kanske är det kyrkoherde Hellquist han syftar på) and I went to-day to the Swedish church where the four unfortunate women were lying under a tarpulin. It was a gruesome sight. One had lost her head, one was badly damaged in the face. As a matter of fact, the face seems especially exposed. The dead Swedish driver was taken to the IRC (International Red Cross, reds anm). I called M. de Blonay to express our condolence, as it after all mainly concerned an IRC transport. We gave up the journey to Friedrichsruh – flyers are always busy there: they have even shot into the bedroom of the castle.

It is difficult to make any decisions in the present situation. I have to stay now till the drivers and Hammarskjöld arrive. Maybe it will already be too late to get out from here. In such a case we have nothing to do but remain and hope for the best. As there are som many PWs in these surroundings, as well as some many sick in Lübeck’s hospitals, everything speaks in favour of trying to get Lübeck declared as a hospital city or an open city. Konsyanz is said to have been declared as such a town at the last moment. If you or Count Bernadotte would be able to do anything in this matter, please do so.

Den 30/4 -1945 Skriver Lundin vidare till Hugo Cedergren: 

...yesterday afternoon Fredrichsruh was bombed. Evidently the Swedish and Swiss colours and badges do not help. War is ruthless. The young striplings behind the wheel of those planes pay no consideration. They stand for a kind of regardlessness that will be remembered to their disadvantage in the future. To attack openly IRC cars, to kill dozens of poor refugees, Swedish and American drivers, to fire at the cars of the Legation, wounding thier passengers – such things should not happen, if these men were not adventurers who consider war a sport and an opportunity of showing their ability of hitting their mark.

After all, I must say that the future psychical effect of the allied air raids will certainly not be what was intended. The gruesome result will instead be used against those who caused this desolation. However antinazi I am, I cannot understand the lack of psychology which the English and American show just now, especially being considered good psychologists. As a matter of fact, these bombings are not decisive to the war. Quite another thing is the military and communication technical bombing. When, however, things happen such as a pilot chasing an old man of 80 around a barn when he tries to get safety, and killing him, well, is it not time that common sense and conscience protest? The lack of psychology ruling on the side of the Allies is worth a Nobel prize. I mean considered as a lack. The whole is now finished, the victory is won, but still here and there, perhaps an American negro is laughing behind his wheel at the decay of the white race. By Jove!

What happened at Friedrichsruh is shameless. Of course, the allied authorities knew that Swedes were there. In such a case, it certainly depends on a special order! When it is a question of low flying, it depends mostly on the individual pilots.

Här nedanför kan man ta del av ett antal brev som skickades av Gösta Lundin i april 1945, vilket var perioden för händelsen som beskrivits, och där man kan få ytterligare en inblick i Göstas vardag:

Vad blev det då av Gösta Hallquist i slutändan? Som man kan misstänka så överlevde han tursamt nog attacken, men det tog honom många år att bli någorlunda frisk igen, och han led dessutom av sviterna efter sina skador resten av livet. Han skriver:

1 september 1945

Kommer jag att kunna gå igen? Fungerar balanssinnet? Höger sida är förlamad. Hur blir det med det i framtiden?

Har legat här på Malmö lasarett en månad och längtat ut i friska luften. Orienteringskamraterna undrade om vi inte skulle ut och springa snart. Före Tysklandsresan var jag regementsmästare i fälttävlan och riktigt hygglig i  orienteringslöpning. Kanske är det därför jag klarat livhanken? Bra hjärta och bra lungor måste man ha för att klara sådana smällar, som de jag fick.

Doktor Arnoldsson som var med i Tyskland  kom och hälsade på redan första dagen jag var i Malmö. Det var han som var så envis och övertalade doktor Zherer att operera mig, trots att doktor Zehrer trodde att jag var ett hopplöst fall.

Mor blev väldigt glad idag, när hon fann sin påg sittande med benen utanför sängkanten. Orkar höra på radio ibland, men den svåra huvudvärken kommer då och då. Det har också blivit problem med magen.