Under septemberstriderna i Kongo 1961 följde journalister med de svenska FN-soldaterna i frontlinjen och rapporterade sedan hem om händelserna till svensk radio och press. I Fredsarkivet finns redogörelser för hur journalister med fara för sina egna liv genomförde intervjuer och filmade mitt under strid. Bilden intill föreställer en amerikansk nyhetsfilmare som var med svenskarna under decemberstriderna senare samma år. Bo L Andersson skriver i sin dagbok:

”14/12 1961

När vi går genom trädbevuxen terräng mot vår postering vid macken är vi beskjutna, men som tur är ligger skotten för högt. Kulorna viner över våra huvuden genom trädkronorna. Vi har två amerikanska nyhetsfilmare med oss och en av dem lade ner kameran och gjorde korstecken. Därefter tog han kameran och fortsatte med oss.

Vi blir filmade under tiden vi gräver värn. Hela tiden viner det kulor i luften. 4347 högg hackan i en handgranat som av någon anledning hamnat i vår skyddsgrop. Irländarna kom på eftermiddagen och "rekade" med en pansarbil, sedan backade de 50 meter och öppnade eld över huvudet på de två grupper som låg på andra sidan vägen. Det blev ett jävla liv!"

(Läs Bo L Anderssons hela skildring av decemberstriderna 1961 genom att klicka här.)

Tyvärr stupade den amerikanske nyhetsfilmaren på bilden några månader senare.

Förhållandet mellan den svenska FN-styrkan och journalister var på det hela taget bra, men under händelser med mycket stress visar handlingarna i Fredsarkivet tydligt att båda parter drabbas av tunnelseende och att rutiner som normalt följs plötsligt sätts åt sidan. Bataljonschefens kritik mot svenska journalister är efter septemberstriderna 1961 hård. Han ifrågasätter främst deras naivitet och brist på källkritik. Nedan är ett utdrag ur bataljonschef Jonas Waerns månadsrapport för september 1961.

”Med bas i Ndola i Rhodesia matades världspressen med särskilda nationella ”specialiteter”. Indierna anklagades för exempellös grymhet. Irländarna anklagades för att ge upp som protest mot den grymma krigsföringen. Svenskarna utsattes för rykten om ”skräckslagenhet när de bevittnat de andra ländernas grymhet” och upprepade gånger angavs att svenskar deserterat. Ofta återgavs dessa rykten oreserverat i svensk press med nedstämmande verkan på truppens humör.

Detta är ett allvarligt problem som bör ägnas all uppmärksamhet för att bättre förbereda oss för en motståndares psykologiska krigsföring i framtiden. Det är icke rekommenderande för vår svenska radio och press att dessa kritiklöst faller i så enkla fallgropar. Genom anammande av uppgifterna gick svensk radio och press Katangas, Rhodesias och Sydafrikas ärenden.”

FN-soldaten Lars Frost skriver den 8/10 1961 i ett brev hem till sin mor:

”Om någon reporter från någon tidning kommer så vet du bara att jag är välbehållen och trivs skapligt. Det jag har varit med om är inget att sprida för allmänheten. Det är jävligt nog som det är utan att någon tidning ska ha nytta av det. Allmänheten förstår det ändå inte och de mår bättre utan.”