Dagboksantekningar

Vecka 51, 20-26 december 2010

Dagarna som följde innan julafton blev hyfsat lugna. En av dagarna drog gruppen och en lastbil ut på patrull. Kul och bra för alla att få praktisera sina befattningar. Mina orienteringskunskaper i Afghanistan var lite ringrostiga, men med tekniska hjälpmedel och minnet tog vi oss fram utan felkörningar.

Det var en trevlig julafton ihop med amerikanarna med god mat men utan någon direkt julstämning. Vi jobbade på under dagen men när vi skulle slå oss ner för att äta pepparkakor och dricka glögg fick vi order om att flytta allt skit från gamla till nya B gaten. Det blev en tidig morgon på juldagen, upp 0230. Plutonen rullade ut och ner längs väg Libra och byarna runtomkring. OK dag, bra väder. ANSF (Afghan National Security Forces) är ganska underhållande. De brände av en salva efter några fåglar i en sjö helt plötsligt. Min plutonschef fick säga till dem. Vid ett senare tillfälle sköt de med kulspruta, men orienterade i alla fall oss innan. Vet inte hur mycket vi löser här. ANSF blåser på utav bara helvete, bränner igenom byar och dammar ner.

Annandagen blev lika tidig. ANSF igen. Vägen gick västerut till ett lite jobbigare område. Vi stannade till vid en check-point  i ödemarken. Vi bjöd upp till dans men ingen ville komma.

"Anders"

Läs mer om RSM- och ISAF-insatsen i Afghanistan på Försvarsmaktens hemsida genom att klicka här.

Drygt 6 000 svenskar deltog i FN-insatsen i Kongo under den s k Kongokrisen. Insatsen varade mellan 1960 och 1964 och FN-trupperna var flera gånger utsatta för mycket hårt tryck. De svenska trupperna i Elisabethville hade som en av sina främsta uppgifter att sköta och bevaka det stora flyktinglägret som låg vid staden. Lägret växte mycket snabbt och på bara några veckor i augusti och september hade uppskattningsvis 40 000 flyktingar från Balubastammen sökt sig dit. Situationen blev till slut mycket svår att hantera och oroligheter utbröt vid ett flertal tillfällen. FN-soldaten Lars Frost beskriver svårigheterna i sina brev hem till sin mor.

Elisabethville, Kongo den 4/9 1961

Kära mamma,  

När jag satt och skrev till dig igår gick det larm och vi (15 man) skulle åka till Kolwezi (30 mil) där det är bråk på gång, men det blev inte av. Vi åkte ut på patrull, vilket innebär att vi kör runt i byarna med pansarbil och visar vår makt så ingen skall ”sticka upp”. Jag var med om avväpningen av gendarmerna, vi ockuperade hela stan. Jag var med och tog ena radiostationen i måndags morse kl 05:00 förra veckan. Betjäningen på radiostationen sov då vi stormade den, de vaknade i skräck med bajonettspetsar riktade mot magen. Bl a hade vi president Tshombe till fånga och jag passade på att ta en bild, då han talade med stf. chefen Major Mide, sen släpptes han igen. Vi tog 53 st vita officerare till fånga, de svarta lät vi vara. Nu har de svarta officerarna dock tagit saken i egna händer och förföljer svarta tillhörande Balubastammen, så de söker skydd hos oss. Men ändå smyger civila gendarmer in i flyktinglägret på nätterna och mördar balubas. En morgon hittade vår MP-grupp 10 stympade lik i utkanten på lägret, bland buskarna. Vi har ändå bevakning runt lägret hela natten med kulsprutor och starka strålkastare.

Summan av flyktingarna tror jag har stigit till 10 000 nu. Det är bedrövligt. De har allt bohag med sig hit och bygger enkla hyddor eller vind- och solskydd. Barnen skriker i ett. Jag och NN delade ut ris i förrgår. Kön var 50 meter lång och tog aldrig slut, men däremot riset och då blev det liv. Jag sa åt dem att vänta så skulle vi hämta mer, men vi fick inte dela ut mer ris den dagen. Vi vågade inte gå tillbaka och säga det, för då hade de lynchat oss. Då det var mörkt en timme senare gick vi dit och de stod ännu kvar och väntade, men vi gick inte ända fram. Jag undrar hur länge de stod där..?

(…)

Kära hälsningar

Lars

_____

                                                 E-ville den 8/10-61 

Kära Mamma!

Tack så mycket för paketen, jag har redan ätit en burk matjessill, den åt jag till kokt potatis idag, det var vansinnigt gott, det ska du inte ha gjort för sista gången. Jag är lite förgrymmad för att fotografen förstörde 19 fotos, däribland fotos av historisk karaktär, som endast jag och 2 till på hela bataljonen kunde ta, nämligen arresteringen av president Tshombe, de fotos som jag mest av alla väntade på. Men det går ju inte att göra något åt nu, vilken fotograf var det du lämnade till? Annars var de jättebra och jag skickar hem ett par nya rullar nu också.

Du frågade i ett brev som jag fick häromdagen om vad du kunde skicka till mig. Det enda jag vill ha är, sill, Kalles kaviar, och kaffe, allt annat finns här nere, vi har börjat få en hel del på mackan nu. Annars är allt som vanligt, jag har skrivit på ett nytt kontrakt, som binder mig här till den 15/6-62, men hemresan blir säkert innan, nån gång i slutet på maj månad.

Om någon mer reporter från någon tidning kommer så vet du bara att jag är välbehållen och trivs skapligt, det jag varit med om är inget att sprida för allmänheten, det är jävligt nog som det är utan att någon tidning ska ha nytta av det, allmänheten förstår det ändå inte och de mår bättre utan.

Jag tackar än en gång för sillen o räkorna och hoppas ni alla mår bra.

Hjärtliga o varma hälsningar från Lasse!

PS: det har regnat 2 kvällar nu sen jag kom hit.

Läs mer om ONUC-insatsen på Försvarsmaktens hemsida genom att klicka här.

Drygt 6 000 svenskar deltog i FN-insatsen i Kongo under den s k Kongokrisen. Insatsen varade mellan 1960 och 1964 och FN-trupperna var flera gånger utsatta för mycket hårt tryck. I december 1961 var svenskarna, tillsammans med FN-trupper från Irland, Indien och Etiopien, inblandade i hårda strider om Katangas huvudstad Elisabethville. FN-styrkorna lyckades till slut besgra de katangesiska gendarmerna i staden och intog Elisabethville. Nedan kan du läsa om Bo L Anderssons upplevelser under de dagar som striderna pågick.

Av Bo L Andersson

14/12 1961

Andra dagen efter ankomst till Elisabethville. Väckning kl 06.00, mat 07.00. Ryggväskan packad med regnkappa, kokkärl och myggolja.

Uppställning kl 09.00. Med två st KP-bilar åker vi kl 09.15 på Chausse de Kasenga mot FINA-macken. Furir 4341 är inte ensam om att vara stressad. Vi lämnar bilarna kl 09.45. När vi går genom trädbevuxen terräng mot vår postering vid macken är vi beskjutna, men som tur är ligger skotten för högt. Kulorna viner över våra huvuden genom trädkronorna.

Vi har två amerikanska nyhetsfilmare med oss och en av dem lade ner kameran och gjorde korstecken. Därefter tog han kameran och fortsatte med oss.

Framme vid posteringen har vi en prickskytt 4361, liggande i skydd vid vägkanten nära huset där vi är. Jag och 4347 ligger i en grop vid huset tillsammans med ett granatgevär. Vi tar igen oss efter att ha grävt ner oss lite till i gropen. Vi var och hämtade lunch och middag. Det blev havregrynsgröt och mjölk, därefter forsatt grävande. Vi blir filmade under tiden vi gräver. Hela tiden viner det kulor i luften. 4347 högg hackan i en handgranat som av någon anledning hamnat i vår skyddsgrop. Irländarna kom på eftermiddagen och "rekade" med en pansarbil, sedan backade de 50 meter och öppnade eld över huvudet på de två grupper som låg på andra sidan vägen. Det blev ett jävla liv!

Efter kl 15.00 började det regna, så nu är det ännu lerigare vår grop. Står vakt med 4350 under passen 21-23, 01-03 och 05-07. Mycket regn under natten samtidigt som gendarmerna skjuter mot irländarnas positioner. Skottlossningen ljud blandas med grodornas kväkande.

Den 15/12 1961

Väckning kl 07.00. Spridd skottlossning hela tiden. Vi blir avlösta kl 08.15-08.45. Tillbaka på campen blir det vapen- och persedelvård. Ibland slår det kulor i taket på förläggningen. Det är obehagligt och jag hoppas att allt skall gå vägen.

Vår grupp går på vakt melan kl 12-18 och 24-06. Jag går mellan 15 och 16. En Canberra-bombare håller sig över Elisabethville och skjuter med grov ammunition. "Tunnorna" har varit här också.

Imorgon blir vi antagligen med på en större aktion från FN:s sida. Går den bra blir det eventuellt lugnare, säger de som vet.

Den 16/12 1961

Väckning kl 01.30. Tog utrustningen som vi gjort iordning kvällen före. Uppställning kl 02.00.

Kl 02.15 började vi, med all utrustning, gå på Chausse de Kasenga, där all belysning var släckt. Vi gick 10 minuter, sedan vila 2 minuter. Jobbigt med granatgevär och alla granater. Många är stressade. Det regnar hela tiden och eftersom det är nersläckt är det kolsvart, så vi är tvungna att hålla den som går framför i stridsselen. När vi passerar villor och annan bebyggelse blir vi beskjutna.

Omkring kl 03.00 kommer vi fram till en bäck som nu efter allt regn är 3-4 meter bred och ca 2 meter djup. Med granatgeväret på axeln och vatten upp till halsen kommer jag över. 4364 hamnar helt under vatten men tar sig trots allt över. Vi lägger oss i skydd av en häck och tömmer våra kängor på vatten. Alla är nog lite stressade eftersom vi skrattar åt hela situationen där vi ligger med benen i vädret. Sedan fortsätter framryckningen över en äng, men vi blir liggande där eftersom beskjutningen tilltar. Jag lägger granatgeväret framför mig som ett litet skydd mot de eventuella kulor som passerar. Egen granatkastareld sårar en svensk.

Kl 05-06 börjar det ljusna och då tar vi oss fram till ett hus där vi gräver ner oss bäst vi kan för att få skydd mot fientlig eld. Innan vi kom så långt var vi tvungna att dra med oss några i plutonen som blivit liggande i chock. Omkring kl 07.30 rycker vi fram efter 3. komp. som har förlorat en man. Granatgevär och kulsprutor lades på termitstackar för att skydda framryckningen.

Jag fick order av förv. Dahlén att ensam springa ut på en äng för att tysta "snipers" genom att lägga 2 st spränggranater i några hus varifrån de sköt. Jag laddade grg:t med en granat och tog med mig 2 st extra. Efter att ha lagt mig i skydd bakom ett träd och skjutit den första slängde jag ut tomhylsan, laddade på nytt och sköt. Båda skotten tog i målen. Därefter fortsatte vi framryckningen.

Något senare låg jag med 4354 som laddare på en termitstack som var ca 3 m hög. Under mig, på sidan av termitstacken ligger 4356 och håller mig i benen så jag inte glider ner. Vid foten av stacken ligger en annan kamrat som skakar i hela kroppen. Jag sköt 2 st spränggranater. Den första mot ett hus som rasade ihop. Andra skottet lade jag i en trädkrona så att brisaden slog nedåt mot marken. Jag minns inte själv, men 4356 säger att hela trädet exploderar i ett eldhav. De som skjutit mot oss tystnade. Hela tiden som vi låg på termitstacken var vi beskjutna.

Så småningom kom vi fram till ett bageri. Där torkade vi våra kläder vid de varma ugnarna och åt det bröd som fanns. Mycket gott.

Det var fortfarande "snipers" i farten. Furir 4349 med grupp tog en som satt i ett träd (se bild). När 4360 och jag låg i en skyddsgrop på en termitstack vid bageriet blev vi utsatta för en granatkastarattack. Granaterna slog ner runt omkring oss. Mycket otäckt! Under eftermiddagen togs Camp Massart.

Den 17/12 1961

På natten vakttjänst. 4360 och jag gick ihop. "Snipers" i farten även då. Under dagen förflyttades 3.e och 4.e grupp fram till vägkorset vid Avenue du Luxembourg och Avenue des Plaines, där gendarmerna tidigare skjutit in sig. Vid förflyttningen tar vi skydd i de hus vi passerar. Vid ett tillfälle, nära vägkorset, kom det en grk-attack. Några av oss låg vid fönsteröppningarna för att se var nedslagen är. I mitten av rummet står ett bord och under det ligger ett av våra befäl och tar skydd.

Framme vid vägkorsningen fixar 4362 och 4364  ett värn i en vägtrumma/avlopp. 4360 och jag grävde ner oss vid en häck (se översta bilden). Vi lade plåtar och dörrar samt annat skräp över värnet som skydd.

Vid 17-tiden hör vi ljudet av grk-granater. Jag springer mot 4360 i avloppstrumman. Då briserar en granat. Smällen och krutlukten kommer samtidigt. Jag slänger mig in i värnet. K-pisten fastnar i öppningen till brunnen så jag kommer inte in med benen. Då briserar den andra granaten. I skydd ser vi att jag blöder från vänster arm. Jag tar mig till sjukvårdaren, där vi även upptäcker att höger byxben är blodigt. Splitter i vaden. Omlagt med första förband. Något senare transporteras jag till campen med 4347 som hade "yxmage". Bilen åker via BCK-området. Mycket otäckt med all skottlossning i mörkret. Kommer till "sjukan" ca 19.30. De lade bara om såren och ger mig pc och morfin. Jag blev sittande i ett dike, omtöcknad av morfinet innan jag hittade till "luckan".

Den 18/12 1961

Till "sjukan" kl 09.00 och sedan vidare till italienska sjukhuset som ligger nära flygfältet. De röntgar arm och ben men splittret i vaden kunde de inte få ut och efter mer än 50 år sitter det fortfarande kvar. Det kommer sårade personer hela tiden, mer eller mindre skadade. Det ligger ett stort antal kroppar utefter sjukhusets vägg.

Medan jag väntar på transport tillbaka till campen passerar 12.e bataljonen till flygfältet för att åka hem! Jag äter lite och far sedan tillbaka till campen.

När jag kommer till campen får jag veta att 4364 fått en kula i höften efter att ha skjutit med granatgevär mot "grk-bilar". Han klarar sig och flygs till Leopoldville för sjukvård.

Jag lade mig på "luckan" efter kl 21.00.

Det här är min personliga upplevelse av vad som hände de här dagarna i december 1961. Andra i plutonen kan ha en annan uppfattning.

Bo L Andersson

Läs mer om ONUC-insatsen på Försvarsmaktens hemsida genom att klicka här.

Under septemberstriderna i Kongo 1961 följde journalister med de svenska FN-soldaterna i frontlinjen och rapporterade sedan hem om händelserna till svensk radio och press. I Fredsarkivet finns redogörelser för hur journalister med fara för sina egna liv genomförde intervjuer och filmade mitt under strid. Bilden intill föreställer en amerikansk nyhetsfilmare som var med svenskarna under decemberstriderna senare samma år. Bo L Andersson skriver i sin dagbok:

”14/12 1961

När vi går genom trädbevuxen terräng mot vår postering vid macken är vi beskjutna, men som tur är ligger skotten för högt. Kulorna viner över våra huvuden genom trädkronorna. Vi har två amerikanska nyhetsfilmare med oss och en av dem lade ner kameran och gjorde korstecken. Därefter tog han kameran och fortsatte med oss.

Vi blir filmade under tiden vi gräver värn. Hela tiden viner det kulor i luften. 4347 högg hackan i en handgranat som av någon anledning hamnat i vår skyddsgrop. Irländarna kom på eftermiddagen och "rekade" med en pansarbil, sedan backade de 50 meter och öppnade eld över huvudet på de två grupper som låg på andra sidan vägen. Det blev ett jävla liv!"

(Läs Bo L Anderssons hela skildring av decemberstriderna 1961 genom att klicka här.)

Tyvärr stupade den amerikanske nyhetsfilmaren på bilden några månader senare.

Förhållandet mellan den svenska FN-styrkan och journalister var på det hela taget bra, men under händelser med mycket stress visar handlingarna i Fredsarkivet tydligt att båda parter drabbas av tunnelseende och att rutiner som normalt följs plötsligt sätts åt sidan. Bataljonschefens kritik mot svenska journalister är efter septemberstriderna 1961 hård. Han ifrågasätter främst deras naivitet och brist på källkritik. Nedan är ett utdrag ur bataljonschef Jonas Waerns månadsrapport för september 1961.

”Med bas i Ndola i Rhodesia matades världspressen med särskilda nationella ”specialiteter”. Indierna anklagades för exempellös grymhet. Irländarna anklagades för att ge upp som protest mot den grymma krigsföringen. Svenskarna utsattes för rykten om ”skräckslagenhet när de bevittnat de andra ländernas grymhet” och upprepade gånger angavs att svenskar deserterat. Ofta återgavs dessa rykten oreserverat i svensk press med nedstämmande verkan på truppens humör.

Detta är ett allvarligt problem som bör ägnas all uppmärksamhet för att bättre förbereda oss för en motståndares psykologiska krigsföring i framtiden. Det är icke rekommenderande för vår svenska radio och press att dessa kritiklöst faller i så enkla fallgropar. Genom anammande av uppgifterna gick svensk radio och press Katangas, Rhodesias och Sydafrikas ärenden.”

FN-soldaten Lars Frost skriver den 8/10 1961 i ett brev hem till sin mor:

”Om någon reporter från någon tidning kommer så vet du bara att jag är välbehållen och trivs skapligt. Det jag har varit med om är inget att sprida för allmänheten. Det är jävligt nog som det är utan att någon tidning ska ha nytta av det. Allmänheten förstår det ändå inte och de mår bättre utan.”

Svenska bataljon 12K var förlagd i Kongo mellan 7 juni och 15 december 1961. Situationen var mycket ansträngd och de svenska FN-soldaterna var flera gånger inblandade i hårda strider. Tillvaron på den svenska campen i Elisabethville var mycket besvärlig då man under perioder låg under slumpvis beskjutning. Lennart Söreke, som deltog i bataljon 12K, beskriver nedan hur livet på den svenska campen kunde te sig.

Av Lennart Söreke

Normalt bodde jag tillsammans med mina kollegor i en villa utanför själva campen, men under striderna fick vi flytta in och bo på campen. Granne med den s.k. Signalvillan där signalplutonen hade sin tjänstgöringsplats låg köket. Vid köket låg en villa som användes som matsal. Just den här dagen när jag skulle äta lunch och var på väg in i matsalen, small det. Jag höll tallriken med mat i vänster hand och tryckte ner dörrhandtaget med höger då en kula slog in i nyckelhålet under min hand. Det märkliga är att samma sak hände dagen efter, men då slog kulan in i dörrbladet ca 20 cm lägre än föregående dag. Efter att ha klarat mig från skador två dagar i rad vågade jag inte chansa utan ändrade till en tidigare lunch.

Till Signalvillan hörde ett förråd som låg ca tio meter bakom villan. Runt tomterna fanns kraftiga häckar, vilket gjorde att när vi låg under beskjutning och kulorna passerade häckarna gav de ifrån sig ett karakteristiskt pipande ljud. Var jag på väg till förrådet för att hämta något och gick in lugn takt, började eldgivningen direkt och då hördes det pipande ljudet när kulorna passerade häckarna. Om jag däremot gjorde förflyttningen med språng hände ingenting. Så, i fortsättningen blev det med språng som gällde för alla vid besök i förrådet.

Vi blev beskjutna med olika typer av vapen. Bland annat användes en kulspruta med 12 mm kaliber. Den hade en lägre eldhastighet än vad kulsprutor normalt hade och var därför väldigt lätt att känna igen på det lite mörkare ljudet. Jag var utanför Signalvillan när det sköts en salva med den här typen av kulspruta. Jag hörde ett annorlunda ljud som liksom verkade tappa fart samtidigt som det skramlade till på villans tak. Jag stod så nära villan att när jag hörde att något började rulla på taket hann jag fram och fångade upp det. Det var en fortfarande varm kula från en kulspruta med 12 mm kaliber. Kulan har jag fortfarande kvar (se bild).

Trots den stora mängden kulor som nästan hela tiden var i luften, var det tack och lov mycket få som ställde till skada.

I december 1934 skickade Sverige en bataljon till Saarområdet i sydvästra Tyskland i syfte att övervaka folkomröstningen där. Omröstningen genomfördes den 13/1 1935 och skulle avgöra huruvida Saarområdet skulle tillerkännas Tyskland eller Frankrike eller om status quo skulle bibehållas, d v s styras av Nationernas Förbund (NF). Svenskarna förlades till den relativt lugna staden Merzig. Ivar af Sillén, som var kompanichef för Truppkontingenten till Saar, har lämnat efter sig ett omfattande personarkiv på Krigsarkivet som har införlivats i Fredsarkivet. Insatsen genomfördes under NF-flagg. Nedan finns ett par transkriberade brev från Ivar af Sillén hem till familjen där han beskriver allt från tristessen i Merzig till oron över att bataljonen kan komma att bli en bricka i ett storpolitiskt propagandaspel. Vi beklagar att vi misslyckats att tyda ett antal ord i ett av breven som är skrivna med en vacker, men mycket driven handstil.

Kungl. Svea livgarde                  Merzig, 7 jan 1935

Saarbataljonen

Älskade vän!

Hoppas att du är välbehållen hemma igen och att du har hållit dig karsk och alltjämt håller dig modig. (...) Nu börjar jag skönja tidpunkten för avresan. Från Saarregeringen och engelska högkvarteret har meddelande erhållits att vi från och med 18/2 får lämna Saar. Vår regering bör väl inte ha någon erinran att göra mot vår avfärd den 18:e på morgonen. I svenska tidningar har man kunnat läsa att vi skulle stanna här och var i Tyskland. Det är nog sant att inbjudan ingått och att starka krafter är i rörelse för ett uppehåll i Berlin, mottagning av Hitler mm. Det är dock osannolikt att regeringen låta oss komma i för mycket kontakt med nationalsocialismen. Det är givet att propagandan i det avseendet stegrats. Särskilt på lördagsfesten märktes detta. Jag har med några tidningsreportage efter festen som kunna vara roliga att ha. (…)

Lunchen igår för engelsmän och holländare var lyckad. Imorgon har vi Generalen med stab här. Vi tro inte att det är sant att vi snart skall få resa. Tiden förefaller som ett år här nere.

Hälsningar

Din egen

Ivar

Kungl. Svea livgarde                    Merzig, 15 jan 1935

Saarbataljonen

Älskade vän!

Var ju mycket ledsamt att jag inte kom att behöva?? , när jag skrev den gången. Men vet du, tankarna är minst sagt spridda. Att beskriva folkomröstningsdagen och resultatet i brev så här är ju tämligen meningslöst, då radio och telegram snabbare når er i Sverige. Söndagen förflöt under mönstergill ordning och största lugn. ”Deutsche Front” på förhand viss om seger, som ju enligt meddelande idag var överväldigande. I Merzig omkring 94% och i Mittlach omkring 96 %. Enligt vad man nu vet har icke något område (krets) majoritet för status quo. Det skulle vara egendomligt om Folkförbundet icke helt skulle tillerkänna Tyskland Saar. Idag är glädjens dag för över 90 % av befolkningen. Allt arbete är nedlagt och skolor stängda. Flaggorna, som varit undangömda på order under agitationstiden, är nu i topp, hakkorsflaggor ”en masse”, alla sjunga och i eftermiddag är ett större fackeltåg i varje större samhälle planerat. Igår kväll var en ??? ??? inne i Saarbrücken och besåg kommissionens sammanräkningsarbete. Det är ju alltid en upplevelse. Då jag måste vara här när Nordensvan är borta, blev jag icke delaktig i densamma. Vad nu närmast kan väntas är sammanstötningen mellan de olika fronterna.

Vårt urnarbete i söndags gick bra och Merzigpressen har gett oss sitt erkännande för vår taktfullhet och vänlighet mot befolkningen, som vi stå på mycket god fot med. (..)

Kram från din egen                             

Ivar

På kvällen den 3:e mars 1945 fick Nils Johnsson order om att omedelbart inställa sig vid Svea Trängkår i Linköping för att där utrustas och sedan delta i Svenska Röda Korsets räddningsaktion i Tyskland. Insatsen är idag känd under namnet de Vita bussarna och syftade främst till att rädda skandinaviska fångar från koncentrationsläger och föra dem till Sverige. Nedan kan du läsa Nils Johnssons nedtecknade minnen från insatsen. Texten har försiktigt redigerats språkligt för att i viss mån underlätta läsbarheten.

Av Nils Johnsson

Det hela började med att Folke Bernadotte reste till Tyskland i början av 1945 för att förmå Himmler att låta Sverige sända folk till Tyskland för att flytta skandinaviska fångar från koncentrationslägren och föra dem till Sverige, alternativt samla dem i ett läger utanför Hamburg. Himmler gav Folke Bernadotte tillstånd för detta bakom Hitlers rygg. Jag anmälde mig som frivillig att delta i insatsen.

Den 3:e mars 1945 förlovade Gerd och jag oss med varandra och vi firade med att äta en god middag på Tre Remmare. Gerd åkte därefter hem till Ulriksdal och jag tog sista bussen hem till Älta. När jag kom hem var farsan vaken och sa ”Vad fan har du hittat på nu igen? Det har kommit ett statstelegram där det står att du omedelbart skall infinna dig i Linköping.”.  Jag gjorde mig iordning och var beredd att gå. Det gick inga bussar på natten, men jag hade tur och träffade Gunnar som skjutsade mig till Centralen. Morgonen efter ringde Gunnar till Gerd och berättade att jag rest till Tyskland. Mycket tårar.

I Linköping utrustades vi av militären med fordon och kläder och allt som kunde tänkas behövas för vårt jobb i Tyskland. Sedan for vi till Hässleholm där fordonen målades vita med röda kors på taken. Därefter for vi över till Köpenhamn och sedan vidare över Stora Bält där vi åkte färja för vidare färd till Tyskland. Den första staden vi kom till var Kiel som var helt sönderbombad. Vi for vidare till Hamburg där vi slog läger och reste våra militärtält vid en skogsbacke. Efter lite vila gick färden vidare till koncentrationslägret Sachsenhausen där vi hämtade norrmän och danskar, men också några polacker. Vi körde dem till ett fångläger utanför Hamburg. Vi gjorde denna resa sju gånger. På en av våra resor stod jag och rökte då en norsk fånge kom fram och ville ha en cigarett av mig, vilket han fick. Han tog då upp ett cigarettmunstycke ur fickan och gav mig som tack. Jag hann inte prata med honom så mycket eftersom vi hade Gestapo med oss jämt. Innan han blev inmotad i bussen hann han dock berätta att han fått munstycket av en rysk fånge som gjort det av plexiglas och aluminium från ett störtat flygplan. Jag hoppas att han kom hem till Norge igen.

Vi jobbade mycket och var så uttröttade av allt nattjobb att fick choklad med någon slags narkotika i. Det hjälpte ett tag. Efter de sju resorna till Sachsenhausen fick vi vila lite. Vi övernattade i närheten av Torgau och kom överens om att vi skulle ge oss iväg igen kl 4 på morgonen. Dagen efter var det den 1:a april och vi måste ställa om klockorna till sommartid. Vi for österut igen. Tyskarna hade en jättekanon som de avfyrade en gång när vi var precis framför den och då blev jag rädd för första gången. Det var en fruktansvärd smäll. Vi for vidare och denna gång var löjtnant Svensson med i vår bil. Han satt mellan kompisen och mig. Kompisen körde och löjtnant Svensson sov mot min axel. Vi råkade hamna på efterkälken och körde fel, vilket irriterade Svensson. Till slut kom vi tack och lov ikapp de andra.

Vi hämtade danska fångar i ett läger som jag dessvärre inte minns namnet på. När vi hade lastat klart kom lägerchefen och sa ”jag har tre danskar till!”. ”De skall också med!” svarade Svensson och så blev det.

Det var ofta larm i radion om flyganfall. Vi hade radio i alla fordon så vi hörde när de var dags att dra i handbromsen och springa ut för att ta skydd. Bombplanen innebar ingen större fara för oss, men det var värre med jaktplanen. De engelska jaktpiloterna flög över och tittade först, men amerikanarna var mer skjutglada, så en av våra killar kom aldrig hem igen.

Andra gången jag var riktigt rädd var en gång när jaktplanen kom. Jag drog i handbromsen, kastade mig ut och sprang för att ta skydd under ett betongfundament. Innan jag kom fram kunde jag liksom känna kulorna som slog in i ryggraden. Det var dock fantasin som spelade mig ett spratt och det gick bra den gången också. Efter den resan fick vi vila.

Långt senare fick vi en del skit. Det var så att när vi lämnat fångar i Hamburg sa tyskarna att lägret var fullt och vi måste därför ta med oss andra utmärglade fångar och föra dem till de läger där vi skulle hämta skandinaver ifrån. Fångarna vi skulle flytta vägde ca 30 kilo. Vi kunde inte köra mer än en timme i taget innan vi var tvungna att stanna eftersom de måste ut. Det rann ur bägge ändar på dem och tyskarna använde gevärskolvarna för att klappa till dem. Då röt löjtnant Svensson till dem att de skulle ge fan i det och konstigt nog lydde de honom. Vi hade inget att sätta emot tyskarna. De hade vapen men inte vi. Vi hade kunna avbryta det hela och åka hem, men det gjorde vi inte. En av de sista resorna gick till Hannover och så småningom blev det hemfärd.

Klicka på länkarna nedan för ytterligare läsning om Vita bussarna:

Svenska Röda Korsets hemsida

Wikipedia

Reaktionerna hos den enskilde soldaten efter att ha deltagit i strid är förmodligen lika varierande som antalet soldater som deltagit. När dessutom personen som igår var din motståndare idag är din vän, för att sedan återigen bli din motståndare, kan det av förklarliga skäl vara mycket svårt att hantera för den enskilde.

Kraven som FN-soldaten förväntas leva upp till gällande attityd till motståndare och omgivning är givet dessa omständigheter mycket höga. Det är mot denna bakgrund som bataljonschef överste Jonas Waern skriver följande ord (se bilder intill) i bataljonstidskriften "Djungeltelegrafen" i oktober 1961, bara en dryg månad efter de hårda septemberstriderna i Elisabethville i Kongo.